Guds namn, som skrivs med de fyra hebreiska konsonanterna יהוה, förekommer nästan 7 000 gånger i de hebreiska skrifterna, eller Gamla testamentet. Dessa fyra bokstäver, som också kallas tetragrammet, återges i den här översättningen med ”Jehova”. Det är det allra vanligaste namnet i Bibeln. Även om bibelskribenterna använde många titlar och beskrivande benämningar om Gud, till exempel ”den Allsmäktige”, ”den Högste” och ”Herren”, är tetragrammet det enda egennamn som används.

Jehova Gud vägledde själv bibelskribenterna så att de använde hans namn. Han lät till exempel profeten Joel skriva: ”Alla som anropar Jehovas namn ska bli räddade.” (Joel 2:32) Och han fick en av psalmisterna att skriva: ”Alla ska få veta att du, som har namnet Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” (Psalm 83:18) Guds namn förekommer faktiskt över 700 gånger bara i Psalmerna, en bibelbok med poesi som brukade sjungas och högläsas av Guds folk. Varför saknas då Guds namn i många bibelöversättningar? Varför använder den här översättningen formen ”Jehova”? Och vad betyder Guds namn, Jehova?

Varför saknas namnet i många bibelöversättningar? Det finns olika skäl till det. En del menar att den allsmäktige Guden inte behöver något namn för att särskiljas från andra gudar. Andra tycks ha påverkats av den judiska traditionen att inte uttala namnet, kanske av rädsla för att missbruka det. Och ytterligare andra menar att eftersom man inte vet exakt hur Guds namn ska uttalas är det bättre att bara använda en titel, som ”Herren” eller ”Gud”. Men sådana argument faller av följande skäl:

• De som hävdar att den allsmäktige Guden inte behöver ett särskiljande namn bortser från att hans namn finns med  i tidiga bibelhandskrifter, en del från tiden före Kristus. Som vi redan har konstaterat såg Gud till att bibelskribenterna använde hans namn omkring 7 000 gånger. Det är tydligt att han vill att vi ska känna till hans namn och använda det.

• Översättare som tar bort namnet av hänsyn till judisk tradition ignorerar något väsentligt: Trots att en del judiska lärda vägrade att uttala namnet tog de inte bort det när de gjorde avskrifter av texten. Gamla handskrifter som man har hittat i Qumran vid Döda havet innehåller namnet på många ställen. En del bibelöversättare anger visserligen var Guds namn förekom i den ursprungliga texten genom att skriva ”HERREN” med stora bokstäver. Men frågan kvarstår: Varför har de tagit sig friheten att ta bort Guds namn eller ersätta det med en titel, när de erkänner att det förekommer tusentals gånger i grundtexten? Vem har gett dem den befogenheten? Det kan bara de själva svara på.

• De som tycker att man bör undvika att använda Guds namn därför att man inte vet exakt hur det ska uttalas brukar inte ha några problem med att använda Jesus namn. Men Jesus första lärjungar uttalade inte hans namn på samma sätt som vi gör i dag. De kristna som hade judiskt ursprung uttalade det troligen Jeshụa‛. Och i stället för titeln ”Kristus” sa de Mashịach, dvs. ”Messias”. De kristna som talade grekiska kallade honom Iēsous Christọs, och de som talade latin sa Iẹsus Chrịstus. Den grekiska formen av hans namn togs med i den inspirerade bibeltexten, vilket visar att de första kristna såg praktiskt på saken och använde den form som var vanlig på deras språk. De som har utarbetat Nya världens översättning anser att det är rimligt att hantera Guds namn på samma sätt och använda formen ”Jehova”, även om namnet inte uttalades exakt så på forntida hebreiska.

Varför använder Nya världens översättning formen ”Jehova”? På svenska motsvaras de fyra bokstäverna i tetragrammet (יהוה) av konsonanterna JHWH (eller JHVH). Tetragrammet består bara av konsonanter, eftersom den forntida hebreiskan skrevs utan vokaler. Så länge fornhebreiskan var ett levande språk hade läsaren inga problem att lägga till rätt vokaler.

Omkring tusen år efter att de hebreiska skrifterna var fullbordade utvecklade judiska avskrivare ett system med uttalstecken som visade vilka vokaler som ingick i orden. Men vid den tiden hade många judar den vidskepliga uppfattningen att det var fel att uttala Guds namn och använde ersättningsord i stället.  Därför tycks de ha satt in ersättningsordens vokaler vid de fyra konsonanterna i Guds namn. De handskrifter som innehåller vokaltecken säger därför inget om hur namnet ursprungligen uttalades. En del anser att det uttalades ”Jahvé”, men det finns även andra uppfattningar. I en Dödahavsrulle som innehåller en del av Tredje Moseboken på grekiska återges Guds namn med Iaō. Tidiga grekiska skribenter använde även formerna Iaē, Iabẹ och Iaouẹ. Men det finns ingen anledning att vara dogmatisk. Vi vet helt enkelt inte hur Guds namn uttalades på forntida hebreiska. (1 Moseboken 13:4; 2 Moseboken 3:15) Det vi vet är att Gud använde sitt namn när han kommunicerade med sitt folk, att de tilltalade honom med det och att de ofta använde det när de pratade med varandra. (2 Moseboken 6:2; 1 Kungaboken 8:23; Psalm 99:9)

Varför använder då den här översättningen formen ”Jehova”? Det beror på att den formen har en lång historia både på svenska och många andra språk.

Första gången Guds egennamn förekom i en engelsk bibel var 1530 i William Tyndales översättning av de fem Moseböckerna. Han använde formen ”Iehouah”. Flera andra översättare på 1500-talet använde en liknande stavning när de översatte Bibeln till större europeiska språk, till exempel Sebastian Münster (latin, 1534), Pierre-Robert Olivétan (franska, 1535), Antonio Brucioli (italienska, 1540) och Casiodoro de Reina (spanska, 1569).

 Formen ”Jehova” med olika stavningar har också varit känd länge på svenska. Det framgår bland annat av att en rad svenska kungar på 1500- och 1600-talet använde den i sina valspråk. Karl IX instiftade till och med den så kallade Jehovaorden. I 1917 års svenska översättning ersattes Guds namn visserligen med ”HERREN” i själva bibeltexten, men i ordförklaringarna sägs det att namnet ”ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehová”. Flera svenska bibelöversättningar har också använt formen Jehova i bibeltexten, till exempel Helge Åkesons översättning (1911). På svenska uttalas namnet med betoning på sista stavelsen.

När det gäller frågan om man ska använda formen ”Jehova” eller ”Jahve” är det intressant att lägga märke till vad A. F. Kirkpatrick, som undervisade i hebreiska vid Cambridgeuniversitetet, skriver: ”Det viktiga är inte det exakta uttalet, utan att man erkänner att det är ett egennamn, inte bara en benämning eller en titel som ’Herren’.”

Vad betyder namnet Jehova? Namnet Jehova kommer från ett hebreiskt verb som betyder ”bli”, och ett antal forskare menar att det står i kausativ form. De som har utarbetat Nya världens översättning har därför uppfattningen att Guds namn betyder ”han orsakar att någon (något) blir”. Eftersom forskare har olika uppfattningar om namnets innebörd kan vi inte vara dogmatiska. Men den här definitionen stämmer väl in på Jehova, eftersom han har skapat det fysiska universum och allt liv och eftersom han förverkligar sina avsikter oavsett vad som händer.

Innebörden i namnet Jehova är därför inte begränsad till det besläktade verb som finns i 2 Moseboken 3:14 och som kan översättas: ”Jag ska bli det jag väljer att bli”, eller: ”Jag ska bli det jag vill bli.” De orden är inte någon fullständig definition av Guds namn. De pekar i stället på en sida av hans personlighet och visar att han i varje situation blir det som krävs för att hans avsikt ska bli verklighet. Även om namnet Jehova kan innehålla den tanken är innebörden alltså inte begränsad till vad han själv väljer att bli. Det inbegriper också att han kan få sin skapelse att bli eller göra vad som än krävs för att hans avsikt ska bli verklighet.