ska jag låta de män som ni har godkänt ... ta med sig er kärleksfulla gåva till Jerusalem: Omkring år 55 v.t. hade de kristna i Judeen drabbats av fattigdom, och Paulus organiserade en hjälpinsamling från församlingarna i Galatien, Makedonien och Akaja. (1Kor 16:1, 2; 2Kor 8:1, 4; 9:1, 2) När han år 56 v.t. gav sig av mot Jerusalem för att överlämna gåvan färdades han tillsammans med ganska många andra män. Gruppen hade med sig pengar som anförtrotts dem från flera församlingar, och varje församling kan ha skickat med någon eller några som skulle följa med Paulus. (Apg 20:3, 4; Rom 15:25, 26) Det kan ha varit nödvändigt att de var många med tanke på att rövare utgjorde ett hot mot säkerheten. (2Kor 11:26) Eftersom det bara var godkända män som skulle överlämna gåvan tillsammans med Paulus, fanns det ingen risk att de här männen skulle bli misstänkta för att ha missbrukat pengarna. De som gav bidragen kunde vara säkra på att pengarna användes på rätt sätt. (2Kor 8:20)

nu skickar jag bröderna: Se studienot till 1Kor 16:3.

inte något framtvingat: Det grekiska ord som här återgetts med ”något framtvingat” brukar oftast översättas med ”girighet” och liknande ord. (Lu 12:15; Rom 1:29; Ef 4:19, fotnot; 5:3; Kol 3:5) Det grekiska uttrycket betonar alltså att Paulus och hans medarbetare inte hade giriga motiv när de gjorde insamlingen. Paulus tvingade inte de kristna i Korinth att bidra till hjälparbetet. Han gav dem ingen orsak att känna det som om någon utnyttjade dem eller pressade dem på pengar. Deras gåvor skulle vara frivilliga och motiveras av glädje och generositet. (2Kor 9:7)

den som sår rikligt ska skörda rikligt: Att så ”rikligt” innebar att ge ett överflöd av materiella gåvor som blev till nytta för andra. Paulus ville att de kristna i Korinth bildligt talat skulle så rikligt, dvs. vara generösa när de gav nödhjälp till bröderna och systrarna i Jerusalem. (Rom 15:26; 2Kor 8:4; 9:1, 7) De kristna i Judeen hade tydligtvis gått igenom många svårigheter och kanske förlorat mycket av sina ägodelar på grund av förföljelse från judarna. (1Th 2:14) Paulus visar att de kristna i Korinth också skulle få ”skörda rikligt”, dvs. bli välsignade med Guds generösa omtanke och godkännande, och de kunde också vara säkra på att de själva skulle få det de behövde materiellt. (2Kor 9:8, 10) Det skulle leda till att alla bröder och systrar skulle ge ära åt Gud och tacka honom, antingen för förmånen att ge eller för den hjälp de fick. (2Kor 9:11–14)

har bestämt i sitt hjärta: När Paulus skrev till de kristna i Korinth om nödhjälpen till de kristna i Judeen var han övertygad om att de ville vara med och bidra. (2Kor 8:4, 6, 10; 9:1, 2) Nu behövde korinthierna visa sin villighet i praktiken. (2Kor 9:3–5) Men Paulus ville inte pressa dem, för ingen kan vara ”en glad givare” om han blir tvingad att ge. Paulus var säker på att de redan hade bestämt sig för att ge. Det grekiska ord som återgetts med ”bestämt” i den här versen betyder ”besluta (avgöra) på förhand”. Så Paulus framhåller att en sann kristen ger först efter att han har tänkt igenom vilka behov hans medkristna har och hur han kan hjälpa till ekonomiskt för att fylla de behoven.

motvilligt: Eller ”missunnsamt”. Det grekiska uttryck som återgetts med ”motvilligt” betyder ordagrant ”av sorg”.

av tvång: Det grekiska uttryck som återgetts med ”av tvång” betyder ”av nödvändighet” eller ”under press”. Givaren kan inte känna någon verklig glädje om han tvingas eller känner sig pressad att ge. Paulus visar alltså att det skulle vara helt frivilligt att ge gåvor i den nybildade kristna församlingen. (Jämför 5Mo 15:10.)

för Gud älskar en glad givare: Det värmer Guds hjärta när en kristen ger av rätt motiv för att understödja sann tillbedjan eller hjälpa medtroende. ”En glad givare” är glad därför att han kan ge ett bidrag. Genom historien har Guds folk känt glädje när de har gett av sig själva och sina tillgångar för att understödja tillbedjan av Jehova. Exempelvis var israeliterna på Moses tid glada över att kunna bidra till byggandet av tälthelgedomen. De som hade en villig inställning gav med glädje guld, silver, trä, lingarn och annat som ett frivilligt ”bidrag åt Jehova”. (2Mo 35:4–35; 36:4–7) Flera hundra år senare gav kung David tillsammans med furstar, ledare och andra generösa bidrag till det tempel som Davids son Salomo skulle bygga åt Jehova. (1Kr 29:3–9)

strör gåvor omkring sig: När Paulus här talar om att ge hjälp åt behövande medtroende citerar han från Ps 112:9 enligt den grekiska Septuaginta (111:9, LXX). Där används ett grekiskt ord som här återgetts med ”strör gåvor omkring sig” som en översättning av det motsvarande hebreiska uttrycket. Både det grekiska och det hebreiska uttrycket betyder ”sprida (strö) ut”. I det här sammanhanget förmedlar det bilden av att ge eller dela ut generöst och i överflöd. Därför är även ”delar ut generöst” en möjlig översättning. En verkligt generös person är inte rädd att hans frivilliga gåvor ska göra honom fattig, även om han ibland ger mer än han har råd med. (2Kor 9:8, 10)

Hans rättfärdighet: Paulus fortsätter att citera från de hebreiska skrifterna. (Se studienot till strör gåvor omkring sig i den här versen.) Den som gör omtänksamma saker till nytta för andra, som att vara generös mot den fattige, visar att han har egenskapen rättfärdighet. Någon som lever i enlighet med Guds vilja och rättfärdiga normer i stället för sin egen vilja har hoppet att fortsätta göra det för evigt. (Jämför Mt 6:1, 2, 33.)

offentliga tjänst: Paulus använder det här uttrycket om nödhjälpsarbetet, som skulle göra att de kristna judarna i Jerusalem och Judeen fick ”sina behov tillgodosedda”. Det här arbetet, eller den här tjänsten, var till stor nytta för de kristna. Det grekiska ordet leitourgịa, som förekommer här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) användes av grekerna och romarna för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. I de kristna grekiska skrifterna används dessa grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 13:6; 15:16.

en offentlig tjänare: Det grekiska ordet leitourgọs kommer från orden laọs, ”folk”, och ẹrgon, ”handling”, ”verk”, ”arbete”. Ursprungligen använde grekerna detta ord för att beskriva en person som utförde arbete eller tjänster för civila myndigheter, oftast på egen bekostnad och till nytta för allmänheten. På romarnas tid fanns en liknande anordning. I Bibeln brukar detta ord syfta på en person som utför en helig tjänst. Det besläktade ordet leitourgịa används flera gånger i Septuaginta om de ”uppgifter” (4Mo 7:5) och den ”tjänst” (4Mo 4:28; 1Kr 6:32 [6:17, LXX]) som prästerna utförde vid tälthelgedomen och vid Jehovas tempel i Jerusalem. Här använder Paulus ordet leitourgọs om sig själv, ”en apostel för nationerna” som förkunnade de goda nyheterna från Gud. (Rom 11:13) Hans predikande blev till stor nytta för allmänheten, särskilt för folk från nationerna.

tjänare: Eller ”offentliga tjänare”. Det grekiska ordet leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare), som förekommer här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgịa (offentlig tjänst) användes av grekerna och romarna för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. (De grekiska ord som nämns här ovan kan härledas från laọs, ”folk”, och ẹrgon, ”handling”, ”verk”, ”arbete”.) De världsliga myndigheterna är Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs) i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Men i de kristna grekiska skrifterna används dessa grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 15:16.

tjänade: Eller ”offentligt tjänade”. Det grekiska ordet leitourgẹō, som används här, och de besläktade orden leitourgịa (offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna använda för att beskriva arbete eller tjänst som utfördes för staten eller civila myndigheter och som var till allmän nytta. I noten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. I Lu 1:23 (se studienot) har ordet leitourgịa återgetts med ”tjänstgöring” (eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”) och syftar på den tjänst som Sakarja, Johannes döparens far, utförde. Det sätt som Lukas använder ordet leitourgịa på i den versen återspeglar hur det används i Septuaginta, där detta ord och besläktade ord ofta syftar på den tjänst eller det arbete som prästerna och leviterna utförde vid tälthelgedomen (2Mo 28:35; 4Mo 1:50; 3:31; 8:22) och vid templet (2Kr 31:2; 35:3; Joel 1:9, 13; 2:17). Sådan tjänst var till nytta för hela folket. Men i några sammanhang rymmer ordet också tanken på helighet, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag (2Kr 15:3; Mal 2:7) och frambar offer för folkets synder (3Mo 1:3–5; 5Mo 18:1–5). I Apg 13:2 används det grekiska ordet leitourgẹō mer generellt och beskriver den tjänst som de kristna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia i Syrien utförde. Ordet syftar på olika uttryck för att tjäna och tillbe Gud och innefattar sådana sidor av den kristna tjänsten som att be, predika och undervisa. Den tjänst som dessa profeter och lärare utförde innefattade utan tvekan att predika för allmänheten. (Apg 13:3)

tjänstgöring: Eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”. Det grekiska ordet leitourgịa, som används här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna och romarna använda för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. I studienoten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Det sätt som Lukas använder uttrycket på här återspeglar hur det används i Septuaginta, där verb- och substantivformerna av detta uttryck ofta syftar på den tempeltjänst som prästerna och leviterna utförde. (2Mo 28:35; 4Mo 8:22) Tempeltjänsten kan sägas vara en offentlig tjänst som utfördes till nytta för folket. Men den var också helig, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag och frambar offer för folkets synder. (2Kr 15:3; Mal 2:7)

i gemenskap: Eller ”delaktiga”. Paulus använder det grekiska ordet koinōnịa flera gånger i sina brev. (1Kor 10:16; 2Kor 6:14; 13:14) I det här sammanhanget förmedlar ordet tanken att gemenskap med Guds son innebär enhet och nära vänskap. (Se studienot till Apg 2:42.)

Nödhjälpen: Det här är en översättning av ett grekiskt ord som vanligtvis återges med ”tjänst”, vilket visar att den nödhjälp som de kristna ger åt behövande medtroende är en viktig sida av den kristna tjänsten, en kristens ”tillbedjan [ordagrant ”heliga tjänst”]”. (Rom 12:1, 7; se studienoter till Apg 11:29; Rom 15:31; 2Kor 8:4.)

frikostiga: Eller ”frikostiga i ert bidrag”. Det grekiska ordet koinōnịa, som kan återges med ”bidrag”, betyder i grund och botten ”det att dela med andra”, och betydelsen kan variera beroende på sammanhang. (Se studienoter till Apg 2:42; 1Kor 1:9.) Här förmedlar det tanken på att gåvan ska vara motiverad av en känsla av gemenskap. Samma ord används på ett liknande sätt i Heb 13:16: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er av det ni har åt andra, för Gud sätter högt värde på sådana offer.”

att träffas: Eller ”att dela med varandra”. Det grekiska ordet koinōnịa betyder i grund och botten ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt”. Paulus använde detta ord flera gånger i sina brev. (1Kor 1:9; 10:16; 2Kor 6:14; 13:14) Sammanhanget visar här att detta inte syftar på flyktig bekantskap, utan på nära vänskap.

vara med och ge nödhjälp: Paulus använder det grekiska substantivet diakonịa, som här översatts med ”nödhjälp”. Ordet används ofta i Bibeln för att beskriva ödmjuka tjänster som utförs av kärlek till andra. Det är intressant att det grekiska substantivet används om båda sidorna av den kristna tjänsten – predikoarbetet och nödhjälpsarbetet. (Se studienot till Apg 11:29.) I den här versen syftar Paulus på hjälpen till medkristna som drabbats av svårigheter. (2Kor 9:13; se studienot till Rom 15:31.) Församlingarna i Makedonien såg det som en förmån att få hjälpa till i nödhjälpsarbetet. Båda sidorna av den kristna tjänsten är en del av de kristnas ”tillbedjan [ordagrant ”heliga tjänst”]”. (Rom 12:1, 6–8)

den hjälp jag kommer med till: Eller ”min tjänst för”. Det grekiska ordet diakonịa, som brukar återges med ”tjänst”, används här och i Apg 11:29; 12:25; 2Kor 8:4; 9:13 i betydelsen ”nödhjälp”. Församlingarna i Makedonien och Akaja hade samlat ihop pengar som Paulus skulle ge som nödhjälp till de behövande bröderna och systrarna i Judeen. (2Kor 8:1–4; 9:1, 2, 11–13) I några gamla handskrifter används här ordet dōroforịa (”frambärande av en gåva”) i stället för diakonịa. Vissa menar att det kan bero på att någon avskrivare har försökt förklara vad för slags tjänst Paulus syftade på. (Se studienot till Apg 11:29.)

nödhjälp: Eller ”understöd”. Det här är första gången Bibeln nämner att man sände nödhjälp till medkristna i en annan del av världen. Det grekiska ordet diakonịa, som brukar återges med ”tjänst”, används i betydelsen ”nödhjälp” även i Apg 12:25 och 2Kor 8:4. Med tanke på hur det grekiska ordet diakonịa används i de kristna grekiska skrifterna är det tydligt att den kristna tjänsten har två sidor. En sida är ”försoningens tjänst [form av ordet diakonịa]”, dvs. prediko- och undervisningsarbetet. (2Kor 5:18–20; 1Ti 2:3–6) Den andra sidan handlar om en tjänst som man utför till nytta för sina medtroende, och det är den tjänsten som omtalas i den här versen. Paulus sa: ”Det finns olika former av tjänst [pluralformen av diakonịa], men Herren är densamme.” (1Kor 12:4–6, 11) Han visade att båda sidorna av den kristna tjänsten var helig tjänst. (Rom 12:1, 6–8)