Viktiga detaljer från Fjärde Moseboken
Jehovas ord är levande
Viktiga detaljer från Fjärde Moseboken
EN TID efter det att israeliterna hade gått ut ur Egypten blev de organiserade som en nation. Strax därefter kunde de ha gått in i det utlovade landet, men så blev det inte. I stället fick de vandra i omkring 40 år ”genom den stora och fruktansvärda vildmarken”. (5 Moseboken 8:15) Hur kom det sig? Den historiska redogörelsen i Fjärde Moseboken talar om vad som hände. Den här skildringen bör inskärpa hos oss hur viktigt det är att lyda Jehova Gud och visa respekt för hans representanter.
Fjärde Moseboken omfattar en period på 38 år och 9 månader, mellan 1512 och 1473 f.v.t., och skrevs av Mose i vildmarken och på Moabs slätter. (4 Moseboken 1:1; 5 Moseboken 1:3) Det latinska namnet på Fjärde Moseboken är Numeri, ett namn som kommer av de två folkräkningarna som gjordes med omkring 38 års mellanrum. (Kapitlen 1–4, 26) Skildringen kan delas upp i tre avsnitt. Det första avsnittet behandlar händelser som ägde rum vid berget Sinai. Det andra avsnittet återger vad som hände under israeliternas vandring i vildmarken. Och det sista avsnittet skildrar händelserna på Moabs slätter. När du läser Fjärde Moseboken kanske du undrar: Vad kan jag lära mig av allt det som hände? Finns det principer i den här bibelboken som kan vara till nytta för mig?
VID BERGET SINAI
Den första av de två folkräkningarna görs medan israeliterna fortfarande är samlade vid foten av berget Sinai. Antalet män från 20 års ålder och uppåt, förutom leviterna, uppgick till 603 550. Folkräkningen gjordes tydligtvis för militära syften. Hela lägret, inklusive kvinnor, barn och leviter, kan ha uppgått till över tre miljoner.
Efter folkräkningen får israeliterna anvisningar om hur de skall gruppera sig under vandringen och om leviternas uppgifter och tjänsten vid tältboningen. De får karantänsbestämmelser, lagar om nasirlöften och lagar som gäller fall av svartsjuka. I kapitel 7 berättas det om hur stammarnas hövdingar frambär offer i samband med invigningen av altaret, och kapitel 9 handlar om påskfirandet. Folket får också anvisningar om hur de skall slå läger och hur de skall bryta upp.
Svar på bibliska frågor:
2:1, 2 – Vad var ”tecknen” som avdelningarna bestående av tre stammar skulle lägra sig vid i vildmarken? Bibeln ger inte någon beskrivning av de här tecknen. Men de betraktades inte som heliga symboler, och de hade ingen religiös innebörd. Tecknen tjänade ett praktiskt ändamål – att hjälpa var och en att hitta sin plats i lägret.
5:27 – Vad betyder det när det sägs om en otrogen hustru att ”hennes länd [skall] vissna”? Ordet ”länd” syftar här på fortplantningsorganen. (1 Moseboken 46:26) Att de skall ”vissna” antyder att de skall upphöra att fungera, så att befruktning blir omöjlig.
Lärdomar för oss:
6:1–7. Nasirerna skulle avhålla sig från alla produkter som kom från vinstocken och alla alkoholhaltiga drycker, vilket krävde självförsakelse. De skulle låta håret växa som ett tecken på att de underordnade sig Jehova, på samma sätt som kvinnor skulle underordna sig sina män eller fäder. Nasirerna skulle bevara sig rena genom att inte röra vid någon död kropp, inte ens om det var en nära släkting som hade dött. I dag visar heltidstjänare samma självuppoffrande anda genom att de förnekar sig själva och underordnar sig Jehova och hans anordningar. Vissa uppdrag i Jehovas tjänst kan innebära att man får flytta till ett annat land, och det kanske blir svårt, eller till och med omöjligt, att resa hem till en nära familjemedlems begravning.
8:25, 26. För att leviternas uppgifter skulle kunna fullgöras, och av hänsyn till de äldre leviternas ålder, gavs befallningen att äldre leviter skulle dra sig tillbaka från sin obligatoriska tjänst. Men de kunde frivilligt ta på sig förpliktelsen att betjäna de övriga leviterna. Även om en Rikets förkunnare inte kan bli pensionerad från sin tjänst i vår tid, kan vi dra en viktig lärdom av principen i den här lagen. Om en kristen inte längre kan utföra vissa förpliktelser på grund av sin ålder, kan han utföra det slag av tjänst som hans fysiska hälsa medger.
FRÅN PLATS TILL PLATS I VILDMARKEN
När molnet ovanför tältboningen till sist höjer sig, börjar israeliterna sin vandring. Den kommer till slut att ha fört dem till Moabs ökenslätter, 38 år och en eller ett par månader senare. Det kan vara intressant att följa deras vandring genom att använda kartan på sidan 9 i broschyren ”Se det goda landet”, utgiven av Jehovas vittnen.
På väg till Kades, i Parans vildmark, klagar israeliterna vid minst tre tillfällen. Vid det första tillfället slutar de att klaga när Jehova sänder en eld som förtär några av folket. Sedan börjar de klaga över att de inte har något kött att äta, och Jehova förser dem med vaktlar. När Mirjam och Aron klagar mot Mose, blir Mirjam tillfälligt angripen av spetälska.
När de har slagit läger vid Kades, sänder Mose i väg 12 män för att utspeja det utlovade landet. De återvänder efter 40 dagar. Eftersom folket tror på den dåliga rapport som 10 av spejarna kommer med, vill folket stena Mose, Aron och de trogna spejarna Josua och Kaleb. Då säger Jehova att han tänker slå folket med pest, men Mose lägger sig ut för dem, och Jehova tillkännager då att folket skall få vandra i vildmarken i 40 år, till dess alla de som registrerades i den första folkräkningen har dött.
Jehova ger ytterligare föreskrifter. Kora och andra gör uppror mot Mose och Aron, men de blir antingen förtärda av eld eller uppslukade av jorden. Nästa dag börjar hela folket knota mot Mose och Aron. Följden blir att 14 700 dör i en hemsökelse från Jehova. För att visa vilken överstepräst som han har utvalt låter Jehova Arons stav blomma. Sedan ger han ytterligare lagar som har att göra med leviternas skyldigheter och renandet av folket. Att man använder aska från en röd ko förebildade renandet genom Jesu Kristi lösenoffer. (Hebréerna 9:13, 14)
Israels söner återvänder till Kades, där Mirjam dör. Folket klagar återigen inför Mose och Aron, och den här gången är orsaken brist på vatten. Eftersom Mose och Aron inte helgar Jehovas namn när de mirakulöst förser folket med vatten, går de miste om förmånen att komma in i det utlovade landet. Israel bryter upp från Kades, och Aron dör på berget Hor. När israeliterna går runt Edom blir de otåliga och talar emot Gud och Mose. Jehova sänder giftormar för att straffa dem. Mose lägger sig ut för israeliterna än en gång, och Jehova ger honom instruktioner om att göra en kopparorm och hänga upp den på en påle. De som blir bitna av ormarna blir botade genom att titta på den. Ormen förebildade hur Jesus Kristus skulle bli upphängd på en påle, till evig nytta för oss. (Johannes 3:14, 15) Israel besegrar de amoreiska kungarna Sihon och Og och tar deras land i besittning.
Svar på bibliska frågor:
12:1 – Varför klagade Mirjam och Aron på Mose? Den verkliga anledningen till deras klagomål var tydligtvis att Mirjam ville ha större inflytande. När Moses hustru, Sippora, återförenades med honom i vildmarken, kan Mirjam ha fruktat att hon inte längre skulle bli betraktad som Israels första dam. (2 Moseboken 18:1–5)
12:9–11 – Varför var det bara Mirjam som blev angripen av spetälska? Troligtvis hade Mirjam tagit initiativet till att klaga och övertalat Aron att medverka. Aron visade rätt inställning genom att erkänna sitt felsteg.
21:14, 15 – Vad var ”Boken om Jehovas krig”? I Bibeln nämns flera böcker som bibelskribenterna använde som källmaterial. (Josua 10:12, 13; 1 Kungaboken 11:41; 14:19, 29) ”Boken om Jehovas krig” var en av dem. Den innehöll en historisk redogörelse om de krig som Jehovas folk hade utkämpat.
Lärdomar för oss:
11:27–29. Mose är ett mycket fint exempel på hur man skall reagera när någon annan får vissa uppgifter i Jehovas tjänst. I stället för att svartsjukt söka egen ära blev Mose glad, när Eldad och Medad började bete sig som profeter.
12:2, 9, 10; 16:1–3, 12–14, 31–35, 41, 46–50. Jehova förväntar att hans tillbedjare skall respektera gudagiven myndighet.
14:24. Ett sätt att motstå världens påtryckningar att handla orätt är att utveckla ”en annan ande”, eller sinnesinställning. Den måste skilja sig från världens ande.
15:37–41. Fransen som israeliterna hade på sina kläder var unik och skulle påminna dem om att de var ett folk som var avskilt för att tillbe Gud och lyda hans befallningar. Vi bör också leva enligt Guds principer, och det bör märkas att vi skiljer oss från världen.
PÅ MOABS SLÄTTER
När israeliterna slår läger på Moabs ökenslätter, känner moabiterna en kväljande skräck för dem. Moabiternas kung, Balak, lejer Bileam till att förbanna israeliterna. Men Jehova tvingar i stället Bileam att välsigna dem. Moabitiska och midjanitiska kvinnor används sedan för att förleda israelitiska män till omoraliskhet och avgudadyrkan. Följden blir att Jehova dödar 24 000 syndare. Hemsökelsen hejdas till slut då Pinehas tydligt visar att han inte tål någon rivalitet gentemot Jehova.
Den andra folkräkningen visar att ingen av männen som var med vid den första folkräkningen lever, förutom Josua och Kaleb. Josua får i uppdrag att bli Moses efterträdare. Israeliterna får instruktioner angående olika offer och löften. Israeliterna tar också hämnd på midjaniterna. Rubens, Gads och halva Manasses stam slår sig ner öster om floden Jordan. Israeliterna får anvisningar om hur de skall gå över floden Jordan och ta landet i besittning. Landets gränser anges exakt, och landet fördelas genom lott. Leviterna får 48 städer, och 6 av dem skall vara tillflyktsstäder.
Svar på bibliska frågor:
22:20–22 – Varför började Guds vrede flamma mot Bileam? Jehova hade sagt till profeten Bileam att han inte skulle förbanna israeliterna. (4 Moseboken 22:12) Men profeten gick ändå i väg med Balaks furstar, fast besluten att förbanna Israel. Bileam ville vara den moabitiske kungen till lags och få en belöning av honom. (2 Petrus 2:15, 16; Judas, vers 11) Till och med när Bileam tvingades att välsigna israeliterna i stället för att förbanna dem, sökte han fördelar av kungen och föreslog att Baalsdyrkande kvinnor skulle förföra de israelitiska männen. (4 Moseboken 31:15, 16) Orsaken till Jehovas vrede mot Bileam var profetens samvetslösa girighet.
30:6–8 – Kan en kristen man bortse från sin hustrus löften? När det gäller löften i vår tid handlar Jehova med sina tillbedjare individuellt. Så är till exempel överlämnandet åt Jehova ett personligt löfte. (Galaterna 6:5) En man har inte rätt att bortse från eller ogiltigförklara ett sådant löfte. Men en hustru bör inte ge ett löfte som står i konflikt med Guds ord eller med de förpliktelser hon har gentemot sin man.
Lärdomar för oss:
25:11. Pinehas är ett bra exempel för oss i fråga om nit för Jehovas tillbedjan. Bör inte vår önskan att hålla församlingen ren få oss att gå till de äldste, om vi känner till fall av omoraliskhet?
35:9–29. Den som ouppsåtligt hade dödat någon var tvungen att lämna sitt hem och fly till en tillflyktsstad och sedan stanna där under en tid. Det lär oss att livet är heligt och att vi måste respektera livet.
35:33. De oskyldigas utgjutna blod som vanhelgat jorden kan endast försonas genom blodet från dem som utgjutit det. Därför är det mycket lämpligt att Jehova tillintetgör de onda innan jorden görs till ett paradis. (Ordspråksboken 2:21, 22; Daniel 2:44)
Guds ord utvecklar kraft
Vi måste visa respekt för Jehova och för dem som har blivit förordnade att ha ansvarsuppgifter bland hans folk. Fjärde Moseboken belyser den här sanningen mycket tydligt. Vilken viktig lärdom för att kunna bevara frid och enhet inom församlingen i vår tid!
De händelser som återges i Fjärde Moseboken visar hur lätt de som försummar sin andlighet kan handla orätt, till exempel knota och klaga eller duka under för omoraliskhet eller avgudadyrkan. Vissa av exemplen och lärdomarna i den här bibelboken kan användas som en grund för programpunkten lokala behov på tjänstemötet i Jehovas vittnens församlingar. Det är tydligt att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft” i vårt liv. (Hebréerna 4:12)
[Bild på sidorna 24, 25]
Jehova gav anvisning om när israeliterna skulle slå läger eller bryta upp genom ett mirakulöst moln över tältboningen
[Bilder på sidan 26]
Jehova förtjänar vår lydnad och förväntar att vi respekterar hans representanter