Skadan jag hade orsakat min träningspartner var mycket värre än jag hade trott. Jag hade råkat sparka honom rakt på näsan. Jag fick dåligt samvete och funderade på om jag verkligen borde fortsätta med kampsport. Hur kom det sig att den händelsen fick mig att känna så för en sport som jag älskat i så många år? Innan vi kommer in på det vill jag berätta lite mer om min bakgrund.

 Jag hade en harmonisk uppväxt i Buffalo i delstaten New York. Min familj var starkt troende katoliker, och jag gick i katolsk skola och var korgosse. Mina föräldrar var måna om att det skulle gå bra för mig och min syster, så de uppmuntrade oss att hålla på med idrott efter skolan eller ha ett extrajobb, så länge det inte påverkade betygen negativt. Det gjorde att jag redan tidigt i livet lärde mig att vara disciplinerad.

 När jag var 17 började jag med kampsport. I många år tränade jag tre timmar om dagen, sex dagar i veckan. Dessutom kunde jag sitta i timmar och tänka igenom olika tekniker och kombinationer, och jag tittade på filmer som kunde hjälpa mig att bli bättre. Jag tyckte om att träna med förbundna ögon, till och med när jag tränade med vapen. Med ett enda slag kunde jag knäcka brädor och tegelstenar. Jag var rankad som en av de bästa och vann flera priser. Kampsporten blev det viktigaste i mitt liv.

 Jag tyckte att jag hade lyckats i livet. Jag tog universitetsexamen och var en av de bästa i min klass. Sedan fick jag jobb på ett större företag som systemingenjör inom it. Jobbet gav många förmåner, jag köpte ett hus och jag hade flickvän. Utåt sett verkade mitt liv perfekt, men jag grubblade mycket på existentiella frågor.

 För att få svar på mina frågor började jag gå i kyrkan två gånger i veckan och be till Gud om hjälp. En dag satt jag och pratade med en vän, och det samtalet förändrade mitt liv. Jag frågade honom: ”Brukar du också fundera på vad som är meningen med livet? Det finns ju så mycket problem och orättvisor!” Han sa att han hade haft liknande funderingar och att han hade fått bra svar från Bibeln. Han gav mig boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden a och berättade att han studerade Bibeln med Jehovas vittnen. Först var jag osäker på om jag borde läsa något som kom från en annan religion. Men jag ville så gärna ha svar på mina frågor att jag bestämde mig för att se om Jehovas vittnen hade något bra att säga.

 Det var helt underbart att få veta vad Bibeln sa om olika frågor. Jag fick lära mig att Guds tanke med oss människor var att vi skulle få leva för evigt på jorden och att den tanken inte hade förändrats. (1 Moseboken 1:28) Jag blev helt tagen när jag fick se Guds namn, Jehova, i min egen bibel och när jag förstod att det var det namnet jag hade bett om i bönen Fader vår. (Psalm 83:18, King James Version; Matteus 6:9) Och äntligen fick jag svar på varför Gud tillåter lidandet just nu. Allt var så logiskt! Det kändes fantastiskt.

 Jag kommer aldrig att glömma hur jag kände det när jag gick på mina första möten på Rikets sal. Alla var så vänliga och ville veta vad jag hette. Första mötet jag gick på var specialföredraget, och det handlade om vilka böner Gud lyssnar på. Jag tyckte att det var intressant, för jag hade bett mycket till Gud. Efter det var jag med på minneshögtiden. Det var imponerande att se att till och med barnen kunde slå upp de bibelverser som lästes. Till en början visste jag inte hur jag skulle hitta i Bibeln, men vittnena hjälpte mig och visade hur man skulle göra.

 Jag fortsatte gå på mötena, och jag uppskattade verkligen den höga kvaliteten på undervisningen där. Jag lärde mig mycket på varje möte, och jag kände mig alltid glad och uppmuntrad efteråt. Sedan var det någon som frågade om jag ville ha en bibelkurs.

 Jag hade vant mig vid hur folk i min kyrka var, men Jehovas vittnen var helt annorlunda. De var uppriktiga och gjorde sitt bästa för att leva upp till Guds normer, och de hade stark sammanhållning. Jag kunde se att de verkligen älskade varandra, och det var ju det som skulle vara kännetecknet på sanna kristna. (Johannes 13:35)

 Bibelstudiet hjälpte mig att undan för undan göra olika förändringar i mitt liv för att kunna följa Bibelns principer. Men jag kände att jag aldrig skulle kunna sluta med kampsport. Jag älskade verkligen att träna och tävla. När jag pratade om det här med vittnet som studerade med mig, sa han med värme i rösten: ”Fortsätt bara studera, så är jag säker på att du kommer att komma fram till ett bra beslut.” Det var precis det jag behövde höra. Ju mer jag studerade, desto mer ville jag göra det Jehova vill.

 En vändpunkt i mitt liv var händelsen som jag nämnde i början, när jag råkade skada min träningspartner. Efter den händelsen tog jag mig en allvarlig funderare. Kunde jag vara en fridsam kristen och samtidigt hålla på med kampsport? Jag hade läst det som Jesaja förutsade om att de som tjänar Jehova inte skulle ”lära sig att kriga”. (Jesaja 2:3, 4) Och Jesus lärde att vi inte skulle ta till våld, även om vi blir orättvist behandlade. (Matteus 26:52) Därför slutade jag med sporten som jag älskade så mycket.

 Jag började i stället med en annan slags träning. Jag försökte följa Bibelns råd att ”träna ... målmedvetet på att vara hängiven Gud”. (1 Timoteus 4:7, fotnot) All tid och energi jag tidigare hade lagt på kampsporten lade jag nu på att bygga upp min andlighet. Min flickvän tyckte inte om det jag fick lära mig från Bibeln, så vi gjorde slut. Jag blev ett döpt Jehovas vittne den 24 januari 1987. Kort efter det började jag i heltidstjänsten och lade så mycket som möjligt av min fritid på att undervisa andra om Bibeln. Jag har varit i heltidstjänsten sedan dess, och jag har också kunnat hjälpa till under en period på Jehovas vittnens huvudkontor i New York.

 Tidigare kände jag att något saknades i mitt liv, men nu när jag har lärt känna Gud känner jag inte så längre. Den där tomheten är borta. Nu har mitt liv mening och jag känner mig hoppfull inför framtiden. Jag är lycklig. Jag tycker fortfarande om att träna, men nu kretsar inte mitt liv kring det. Det som är viktigast för mig är att tjäna Jehova.

 När jag höll på med kampsport var jag alltid uppmärksam på min omgivning och ständigt beredd att försvara mig. Nu för tiden är jag fortfarande uppmärksam på dem i min omgivning, men av en helt annan anledning – jag vill hjälpa dem. Bibeln har gjort mig till en varmare och mer generös människa och till en betydligt bättre man till min fina fru, Brenda.

 Jag levde för kampsport. Men nu har jag något som är mycket bättre. Bibeln uttrycker det så fint: ”Den fysiska träningen är nyttig på sitt sätt, men gudhängivenheten är nyttig på alla sätt, eftersom den medför ett löfte som gäller både livet nu och det som ska komma.” (1 Timoteus 4:8)