Kapitel 16

Möten för tillbedjan, undervisning och uppmuntran

MÖTEN i församlingen är en viktig del av Jehovas vittnens verksamhet. Också när det är förbundet med stora svårigheter beflitar de sig om att regelbundet vara med vid mötena i överensstämmelse med Bibelns uppmaning: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25) Där det är möjligt håller varje församling möten tre gånger i veckan, under sammanlagt 4 timmar och 45 minuter. Såväl mötenas karaktär som deras antal per vecka har emellertid varierat alltefter tidens behov.

I det första århundradet var yttringar av andens mirakulösa gåvor ett framträdande drag vid kristna möten. Varför det? Därför att Gud med hjälp av dessa gåvor vittnade om att han inte längre använde den judiska religiösa ordningen, utan att hans ande nu vilade över den nybildade kristna församlingen. (Apg. 2:1—21; Hebr. 2:2—4) När de första kristna höll möten, frambar de böner och lovprisade Gud med sång, och de lade vikt vid att profetera (det vill säga förmedla uppenbarelser om Guds vilja och uppsåt) och att meddela undervisning som skulle bygga upp dem som lyssnade. Dessa kristna levde vid en tid då det på många områden skedde en förunderlig utveckling i förbindelse med Guds uppsåt. Det var nödvändigt att de var införstådda med denna utveckling och visste hur de skulle gå till väga i samklang med den. Det sätt på vilket somliga av dem skötte saker och ting vid mötena saknade emellertid balans, och som det framgår av Bibeln behövdes det vägledning för att allt som försiggick skulle vara till största nytta. — 1 Kor. 14:1—40.

Kunde man finna de grunddrag, som kännetecknade de första kristnas möten, i de möten som bibelforskarna höll på 1870-talet och därefter?

De tidiga bibelforskarnas andliga behov fylls

År 1870 bildade Charles Taze Russell och en liten grupp likasinnade i och omkring Allegheny i Pennsylvania vad de kallade en bibelstudieklass. Deras  möten ledde till att de undan för undan tillväxte i kärlek till Gud och hans ord, och på ett framåtskridande sätt lärde de känna vad Bibeln själv lär. Det förekom inte något mirakulöst tungomålstalande vid dessa möten. Varför inte det? Sådana mirakulösa gåvor hade åstadkommit det som var syftet med dem i det första århundradet, och som Bibeln hade förutsagt hade de upphört. ”Det nästa steget af framåtskridande”, förklarade broder Russell, ”var uppenbarandet af andens frukter, såsom Paulus så klart framhåller.” (1 Kor. 13:4—10) Dessutom fanns det, liksom i det första århundradet, ett brådskande evangeliseringsarbete att utföra, och de behövde bli uppmuntrade för att utföra det arbetet. (Hebr. 10:24, 25) Inom kort höll de två regelbundna möten i veckan.

Broder Russell insåg att det var viktigt för Jehovas tjänare att vara ett enat folk, oavsett var på jorden de befann sig. År 1879, kort efter det att Zion’s Watch Tower började utges, inbjöds därför tidskriftens läsare att anhålla om att broder Russell eller en av hans medförbundna skulle besöka dem. Sådana besök skulle inte kosta läsarna något. Sedan ett antal önskemål hade kommit in, begav sig broder Russell av på en månadslång tur, som förde honom ända till Lynn i Massachusetts. På varje plats där han stannade hölls möten som pågick fyra till sex timmar om dagen. Ämnet som behandlades var ”De ting som angår Guds kungarike”.

I början av år 1881 gav broder Russell de läsare av Zion’s Watch Tower som ännu inte höll regelbundna möten inom sitt område den här uppmaningen: ”Håll möten i ert eget hem tillsammans med familjen eller några intresserade. Läs, studera, lovprisa och tillbe Gud tillsammans, och där två eller tre är samlade i Herrens namn kommer han — er lärare — att vara mitt ibland er. Några av församlingens möten i apostlarnas dagar var sådana till sin karaktär. (Se Filemon, vers 2.)”

Programmet vid mötena utvecklades undan för undan. Det gavs olika förslag, men det överläts åt varje lokal grupp att avgöra vad som var bäst för den. Det hände då och då att någon höll ett föredrag, men man lade större vikt vid möten där alla fritt kunde ta del. Några av bibelforskarnas klasser gjorde till en början inte så stort bruk av Sällskapets publikationer vid sina möten, men de resande tillsyningsmännen, pilgrimerna, hjälpte dem att inse värdet av att göra det.

Sedan några av banden i bokserien Millennii Dagning hade utgetts, började dessa användas som underlag för studium. År 1895 blev studiegrupperna kända som ”Dagnings-cirklar” (”Dawn Circles”) för bibelstudium. * I Norge var det några som längre fram kallade dessa möten ”uppläsnings- och samtalsmöten”. De berättade: ”Utdrag ur broder Russells böcker lästes högt, och de som hade kommentarer eller frågor begärde ordet genom att räcka upp  handen.” Broder Russell rekommenderade att de som deltog i sådana studier skulle använda olika översättningar av Bibeln, randnoter och skriftställeshänvisningar i Bibeln samt bibelkonkordanser. Det var ofta förhållandevis små grupper som samlades för studium i ett privat hem på en kväll som var lämplig för gruppen. Sådana möten var förelöpare till våra dagars församlingsbokstudium.

Broder Russell insåg att det inte räckte att bara studera lärofrågor. Det var också viktigt att man gav uttryck åt sin hängivenhet, så att människors hjärtan kunde sporras av uppskattning av Guds kärlek och av en önskan att ära och tjäna honom. Klasserna uppmanades att anordna ett särskilt möte för det här syftet en gång i veckan. Sådana möten kallades ibland ”stugmöten”, eftersom de hölls i privata hem. Programmet omfattade böner, lovsånger och vittnesbörd som avgavs av de närvarande. * Vittnesbörden kunde vara uppmuntrande erfarenheter, eller också kunde de handla om prövningar, svårigheter och problem som någon av bröderna hade ställts inför under de närmast föregående dagarna. På somliga platser kom man helt bort från det som var syftet med mötena, därför att några av deltagarna lade för stor vikt vid att framhäva sig själva. Vänliga förslag till förbättringar lades fram i Zion’s Watch Tower.

När Edith Brenisen, hustru till en av de tidiga pilgrimerna i Förenta staterna, tänkte tillbaka på dessa möten, sade hon: ”Det var en kväll för begrundan av Jehovas kärleksfulla omsorg och för nära gemenskap med våra bröder och systrar. Under det att vi lyssnade till en del av deras upplevelser lärde vi känna dem bättre. När vi lade märke till deras trohet och fick klart för oss hur de övervann sina svårigheter, hjälpte det ofta oss själva att lösa några av våra egna problem.” Med tiden blev det emellertid uppenbart att mötesdeltagarna skulle ha större nytta av möten som var avsedda att rusta var och en att ta del i evangeliseringsarbetet.

Det sätt på vilket söndagsmötet sköttes på en del platser väckte oro hos bröderna. Vissa klasser försökte dryfta Bibeln vers för vers. Men ibland hade man så olika uppfattningar om versernas innebörd att mötena var långt ifrån uppbyggande. För att förbättra situationen utarbetade några i församlingen i Los Angeles i Kalifornien dispositioner som skulle användas för att studera Bibeln ämnesvis. De innehöll frågor och källhänvisningar som alla i klassen kunde gå igenom innan de kom till mötet. År 1902 började Sällskapet tillhandahålla en bibel med ”Berean Bible Study Helps” (Hjälpmedel vid Berea-bibelstudium), som omfattade ett ämnesregister. * För att förenkla saker och ting ytterligare innehöll Zion’s Watch Tower från och med  1 mars 1905 dispositioner för dryftanden i församlingen. Dispositionerna bestod av frågor och hänvisningar till Bibeln och Sällskapets publikationer för efterforskning. De fortsatte att utges fram till år 1914, då frågor för studium i böckerna Studier i Skriften publicerades som grundval för ”Berea-studier”.

Alla klasserna hade tillgång till samma stoff, men antalet möten per vecka varierade mellan ett och fyra eller fler, enligt de anordningar som gjordes  lokalt. I Colombo på Ceylon (nu Sri Lanka) höll man, med början år 1914, faktiskt möten sju dagar i veckan.

Bibelforskarna uppmuntrades att lära sig att göra efterforskningar, att ”pröva allt”, att uttrycka sina tankar med egna ord. (1 Thess. 5:21, 1981) Broder Russell stimulerade alla till att dryfta studiematerialet fritt och grundligt. Han kom också med några varnande ord: ”Glöm aldrig bort att Bibeln  är vår måttstock och att våra hjälpmedel, hur gudagivna de än må vara, inte är något annat än ’hjälpmedel’ och inte någon ersättning för Bibeln.”

Minnet av Herrens död högtidlighålls

Med början omkring år 1876 gjorde bibelforskarna varje år anordningar för att högtidlighålla minnet av Herrens död. * Gruppen i Pittsburghområdet samlades till en början hemma hos en av vännerna. År 1883 hade närvaroantalet vuxit till omkring hundra där, och man använde då en förhyrd samlingssal. För att kunna ta emot den stora åhörarskara som man förväntade i Pittsburgh år 1905 beslöt bröderna att man skulle hyra den rymliga samlingssalen Carnegie Hall.

Bibelforskarna insåg att detta var en högtid som man skulle iaktta årligen, inte varje vecka. Det datum då de höll högtiden svarade mot Jesu dödsdag, den 14 nisan i den judiska kalendern. Under årens lopp har man funnit en bättre metod för att räkna ut detta datum. * Men det var innebörden i själva tilldragelsen som var av huvudsaklig betydelse.

Även om bibelforskare samlades till denna minneshögtid i större och mindre grupper på många olika platser, var alla som så kunde välkomna att förena sig med bröderna i Pittsburgh. Mellan åren 1886 och 1893 fick läsarna av Zion’s Watch Tower en särskild inbjudan att komma till Pittsburgh, om de hade möjlighet, och de kom från olika delar av Förenta staterna och från Canada. Detta gav dem inte bara tillfälle att fira Åminnelsen tillsammans, utan det hjälpte dem också att stärka den andliga enhetens band. Men allteftersom antalet klasser växte, både i Förenta staterna och i andra delar av världen, var det inte längre praktiskt att försöka samlas på en enda plats, och man insåg att det skulle vara bättre för bröderna att samlas med sina trosfränder i den trakt där de bodde.

 Som det framhölls i Zion’s Watch Tower fanns det många som bekände sig tro på återlösningen, och ingen av dem avvisades från den årliga högtiden till minne av Jesu död. Men högtiden hade en särskild innebörd för dem som verkligen tillhörde Kristi ”lilla hjord”, eftersom de hade hoppet att få del i det himmelska kungariket. Det var till personer med ett sådant hopp som Jesus på kvällen före sin död, när han instiftade Åminnelsen, sade följande: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Luk. 12:32; 22:19, 20, 28—30.

Särskilt från och med 1930-talet började blivande medlemmar av den ”stora skaran” av andra får framträda. (Upp. 7:9, 10; Joh. 10:16) På den tiden kallade man dem Jonadab-bröder eller Jonadab-vänner. I Vakttornet för 1 mars 1938 fick de för första gången en särskild inbjudan att vara närvarande vid Åminnelsen. I inbjudan hette det: ”Efter kl. 18 den 15 april bör alltså varje grupp av de smorda samlas och fira åminnelsen, och deras följeslagare och vänner, Jonadab-bröderna, böra också vara tillstädes.” De var närvarande, inte som deltagare, utan som iakttagare. Att de började vara med innebar att antalet närvarande vid högtiden till minne av Kristi död ökade märkbart. År 1938 var hela antalet närvarande 73.420, under det att de som tog del av emblemen, brödet och vinet, uppgick till 39.225. Under de följande åren började också många nyintresserade och andra som ännu inte hade blivit aktiva vittnen för Jehova vara med vid Åminnelsen. År 1992, när ett högsta antal om 4.472.787 tog del i tjänsten på fältet, var närvarosiffran vid Åminnelsen 11.431.171, och antalet av dem som tog del av emblemen var bara 8.683. I några länder har antalet närvarande varit upp till fem eller sex gånger så stort som antalet aktiva vittnen.

Eftersom Jehovas vittnen hyser djup aktning för betydelsen av Kristi död, firar de Åminnelsen också under mycket svåra förhållanden. På 1970-talet rådde det ofta utegångsförbud i Rhodesia (nu Zimbabwe) till följd av det krig som pågick, och det var omöjligt att gå ut på kvällen. I vissa områden samlades därför alla bröderna i en förkunnares hem under dagens lopp och firade sedan Åminnelsen på kvällen. De kunde naturligtvis inte återvända hem efter mötet, så de brukade stanna kvar över natten. De återstående kvällstimmarna ägnade de åt att sjunga Rikets sånger och berätta erfarenheter, vilket var en källa till ytterligare vederkvickelse.

Åminnelsen firades också i koncentrationslägren under andra världskriget, trots att det kunde ha medfört stränga straff om vakterna hade upptäckt det. När Harold King på grund av sin kristna tro satt i ensamcell i Kommunistkina från år 1958 till år 1963, firade han Åminnelsen så gott det gick under de rådande omständigheterna. Han sade senare: ”Från mitt cellfönster iakttog jag månen och lade märke till när det blev  fullmåne tidigt på våren. Jag räknade sedan ut datumet för högtiden så noggrant jag kunde.” När det gällde de behövliga emblemen, improviserade han genom att göra lite vin av svarta vinbär och i stället för bröd använda ris, som ju är osyrat. Han berättade vidare: ”Jag sjöng och bad och höll ett regelrätt åminnelsetal, alldeles som man skulle göra i varje församling av Jehovas folk. Jag kände det fördenskull som om jag varje år var förenad med mina bröder över hela världen vid detta synnerligen betydelsefulla tillfälle.”

De ungas plats

Under de första åren var bibelforskarnas publikationer och möten inte speciellt anpassade för barn och ungdomar. De kunde besöka mötena, och några gjorde det och hörde intresserat på. Men det gjordes inga särskilda ansträngningar att engagera dem i församlingens verksamhet. Varför inte det?

På den tiden hade bröderna uppfattningen att det bara återstod en mycket kort tid tills alla medlemmarna av Kristi brud skulle förenas med honom i himmelsk härlighet. Zion’s Watch Tower förklarade år 1883: ”Vi som nu utbildas för Guds kallelse ovanifrån kan inte vända oss bort från denna tidsålders speciella arbete — arbetet med att bereda ’bruden, Lammets hustru’. Bruden skall göra sig redo; och just för närvarande, när sista handen läggs vid utsmyckningen inför bröllopet, behövs varje medlems tjänst i detta arbete som överskuggar allt annat.”

Föräldrar anmodades kraftigt att axla sitt eget gudagivna ansvar att sörja för sina barns andliga undervisning. Separata söndagsskolor för barn och ungdomar välkomnades inte. Det var uppenbart att kristenhetens bruk av söndagsskolor hade gjort stor skada. Föräldrar som skickade sina barn till sådana skolor hade ofta den uppfattningen att det fritog dem från ansvaret att  ge sina barn religiös undervisning. Och eftersom barnen inte betraktade sina föräldrar som den huvudsakliga källan till undervisning om Gud, blev de i sin tur inte motiverade att ära sina föräldrar och lyda dem så som barn borde göra.

Under åren 1892—1927 innehöll emellertid Zion’s Watch Tower och senare The Watch Tower kommentarer till skriftställen som angavs i ”International Sunday School Lessons” (Internationella söndagsskolelektioner), som då användes i många protestantiska kyrkor. Dessa skriftställen utvaldes under många år av F. N. Peloubet, en kongregationalistisk präst, och några medhjälpare till honom. I Zion’s Watch Tower (och The Watch Tower) behandlades dessa skriftställen från bibelforskarnas ståndpunkt med deras framskridna förståelse av Bibeln, fri från kristenhetens trosbekännelser. Man hoppades att tidskriften på så sätt skulle finna vägen in i några av kyrkorna, att sanningen därigenom skulle framföras och att några kyrkomedlemmar skulle ta emot den. Skillnaden var naturligtvis uppenbar, och detta förargade det protestantiska prästerskapet.

Året 1918 kom, och den smorda kvarlevan befann sig fortfarande på jorden. Dessutom hade antalet barn som var med vid mötena ökat kraftigt. Man hade ofta helt enkelt låtit barnen leka medan föräldrarna ägnade sig åt studium. Men också barn och ungdomar behövde få lära sig att söka ”rättfärdighet” och ”ödmjukhet”, om de skulle kunna bli ”beskärmade på HERRENS vredes dag”. (Sef. 2:3, 1917) År 1918 uppmanade därför Sällskapet församlingarna att ordna med en skola för barn och ungdomar mellan 8 och 15 år. På vissa platser hade man rentav undervisning för ännu yngre barn. Samtidigt betonade man återigen starkt föräldrarnas ansvar gentemot sina barn.

Detta medförde en annan utveckling. År 1920 hade Den Gyllne Tidsåldern (på engelska) en spalt med rubriken ”Bibelstudium för de unga”, som innehöll frågor åtföljda av hänvisningar till ställen i Bibeln där man kunde hitta svaren. Samma år utgavs The Golden Age ABC (Den Gyllne Tidsålderns ABC); det var en illustrerad broschyr som föräldrar kunde använda för att lära sina barn grundläggande bibliska sanningar och kristna egenskaper. År 1924 utkom så en bok med titeln The Way to Paradise (Vägen till paradiset), som var skriven av W. E. Van Amburgh. Den var lämpad för ”lite mer försigkomna bibelstuderande”. Under någon tid användes den vid mötena för yngre deltagare. Och i Amerika hade ”juniorvittnen” sina egna anordningar för tjänst på fältet. I Schweiz bildade en grupp ungdomar föreningen ”Jehovas ungdom” för alla mellan 13 och 25 år. De hade ett eget sekretariat i Bern och en särskild tidskrift med titeln Jehovas Jugend (Jehovas ungdom), som redigerades där och trycktes på Sällskapets pressar. Ungdomarna hade egna möten och uppförde till och med bibliska dramer; vid ett tillfälle uppförde de ett drama för 1.500 åskådare i Volkshaus i Zürich.

Men på det här sättet utvecklades en organisation inom Jehovas tjänares organisation. Det skulle inte bidra till enheten, och år 1936 upphörde dessa speciella anordningar. Under ett besök i Australien i april 1938 fick  J. F. Rutherford, Sällskapets president, kännedom om att barnen blev undervisade för sig vid ett möte åtskilt från konventet för vuxna. Han såg omedelbart till att alla barnen fördes in i själva konventlokalen, vilket var till stor nytta för dem.

Samma år tog Vakttornet åter upp frågan om separat undervisning för barn och ungdomar i församlingen. Återigen betonades det att föräldrarna bär ansvaret för att undervisa sina barn. (Ef. 6:4; jämför 5 Moseboken 4:9, 10; Jeremia 35:6—10.) I tidskriften framhölls det också att man inte kan finna något exempel i Bibeln på att barn och ungdomar blev undervisade för sig. De skulle i stället vara närvarande tillsammans med sina föräldrar för att lyssna till Guds ord. (5 Mos. 31:12, 13; Jos. 8:34, 35) När de behövde få det stoff som studerades ytterligare förklarat för sig, kunde föräldrarna se till att de fick det hemma. Studieartiklarna framhöll dessutom att anordningar med sådana särskilda studiemöten för barn i själva verket avledde uppmärksamheten från predikandet av de goda nyheterna från hus till hus. Hur så? Därför att de som skötte undervisningen stannade hemma från tjänsten på fältet för att förbereda lektionerna och sedan hålla dem. Följaktligen upphörde alla separata möten och skolor för barn och ungdomar.

Ända fram till i dag har det förblivit en vana bland Jehovas vittnen att hela familjen besöker mötena i församlingen tillsammans. Barnen får hjälp av sina föräldrar att förbereda sig, så att de kan delta på lämpliga sätt. Dessutom har det getts ut en lång rad utmärkta publikationer som föräldrar kan använda för att ge barnen och ungdomarna undervisning i hemmet. Till dessa hör böckerna Barnen, utgiven (på engelska) år 1941, Lyssna till den store läraren, utgiven (på engelska) år 1971, Din ungdom — hur du får ut det bästa av den, utgiven (på engelska) år 1976, Min bok med bibliska berättelser, utgiven (på engelska) år 1978, och Ungdomar frågar — svar som fungerar, utgiven år 1989.

Alla blir rustade att vara verksamma evangelieförkunnare

Alltsedan de första numren av Vakttornet utkom på engelska, har tidskriftens läsare regelbundet blivit påminda om att alla sanna kristna har privilegiet och ansvaret att kungöra de goda nyheterna om Guds uppsåt. Mötena i församlingen har bidragit till att bereda deras hjärtan och sinnen för denna verksamhet genom att stärka deras kärlek till Jehova och öka deras kunskap om hans uppsåt. I synnerhet efter konventet i Cedar Point i Ohio år 1922 lades emellertid allt större vikt vid vad som uträttades i tjänsten på fältet och hur förkunnarna skulle kunna utföra tjänsten på ett verkningsfullt sätt.

Bulletin, * ett vikblad med upplysningar om tjänsten på fältet, innehöll  ett kort vittnesbörd som förkunnarna skulle lära sig utantill och använda när de vittnade för folk. För att stimulera församlingens medlemmar till gemensamma ansträngningar att förkunna om Riket avsattes under större delen av år 1923 halva tiden av böne-, lovsångs- och vittnesbördsmötet den första onsdagskvällen varje månad till vittnesbörd och erfarenheter som rörde tjänsten på fältet.

Åtminstone från år 1926 kom de månatliga möten där tjänsten på fältet dryftades att kallas arbetsmöten. Det var oftast de som verkligen tog del i sådan tjänst som var närvarande. Vid dessa möten dryftade man olika metoder som användes för att vittna för andra, och man gjorde upp planer för framtida verksamhet. År 1928 anmodade Sällskapet församlingarna att ha sådana möten varje vecka. Fyra år senare började församlingarna ersätta vittnesbördsmötet med vad som så småningom blev känt som tjänstemöte, och Sällskapet uppmuntrade alla att närvara. I mer än 60 år har detta möte hållits en gång i veckan i församlingarna. Genom tal, programpunkter med deltagande från åhörarnas sida, demonstrationer och intervjuer får de närvarande specifik hjälp i förbindelse med alla sidor av den kristna förkunnartjänsten.

Detta slag av möten är inte något nytt för 1900-talet. Jesus själv gav sina lärjungar detaljerade föreskrifter innan han sände ut dem att predika. (Matt. 10:5—11:1; Luk. 10:1—16) Längre fram byggde de upp varandra genom att samlas för att berätta vad de hade upplevt i förkunnartjänsten. — Apg. 4:21—31; 15:3.

Under de första årtiondena gavs det ingen övning i offentlig talekonst vid församlingens regelbundna möten. Men senast år 1916 gavs förslaget att de som ansåg sig ha vissa förutsättningar att bli offentliga talare kunde hålla möten för sig själva, kanske med en äldste närvarande som ordförande för att lyssna till dem och ge dem råd om hur de skulle kunna förbättra innehållet i talen och framförandet av dem. Dessa möten för enbart manliga medlemmar av församlingen kom senare att bli kända som profetskolor. När Grant Suiter tänkte tillbaka på den tiden, berättade han: ”Den konstruktiva kritik som jag fick i skolan var ingenting i jämförelse med den kritik jag fick av min far personligen, när han hade varit med vid ett av dessa möten för att lyssna på mig då jag försökte hålla ett tal.” För att hjälpa dem som försökte göra framsteg utarbetade och tryckte några bröder på eget initiativ en lärobok med vägledning i talekonst, förutom dispositioner till föredrag som behandlade en mängd olika ämnen. Men efter hand upphörde dessa profetskolor. För att fylla den tidens särskilda behov riktades hel och full uppmärksamhet på att göra varje medlem av församlingen rustad att ta full del i evangeliseringsarbetet från hus till hus.

 Var det möjligt att göra varje medlem av denna växande internationella organisation väl rustad att inte bara avge ett kort vittnesbörd och erbjuda biblisk litteratur, utan att också tala på ett verkningsfullt sätt och vara en undervisare i Guds ord? Just det var målet för en särskild skola som upprättades i varje församling av Jehovas vittnen med början år 1943. En sådan skola hade redan varit i gång sedan februari 1942 vid Jehovas vittnens världshögkvarter. Varje vecka meddelades undervisning i ett längre inledande tal, och eleverna framförde övningstal som följdes av rådgivning. Till en början höll endast manliga medlemmar tal i skolan, även om hela församlingen uppmanades att vara närvarande, förbereda lektionerna och ta del i repetitionerna. År 1959 fick också systrar privilegiet att skriva in sig i skolan och kunde på så sätt få övning i att föra samtal om bibliska ämnen.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika skrev följande om de resultat som skolan gav: ”Tack vare den här utmärkta anordningen kunde många bröder, som menade att de aldrig skulle kunna hålla offentliga tal, på kort tid bli mycket skickliga på podiet och effektivare ute på fältet. I hela Sydafrika välkomnade bröderna denna nya föranstaltning från Jehova och utnyttjade den med entusiasm. Detta skedde trots att somliga hade stora språksvårigheter och otillräcklig utbildning.”

Skolan i teokratisk tjänst är fortfarande ett viktigt möte i Jehovas vittnens församlingar. Nästan alla som kan skriva in sig gör det. Unga och gamla, nya och erfarna förkunnare tar del. Det är ett fortgående undervisningsprogram.

Allmänheten inbjuds att se och höra

Jehovas vittnen är inte i någon som helst bemärkelse en hemlig förening. Deras på Bibeln grundade tro förklaras utförligt i publikationer som alla kan skaffa sig. Dessutom gör de särskilda ansträngningar att inbjuda andra till sina möten, så att de själva kan se och höra vad som försiggår där.

Jesus Kristus gav sina lärjungar enskild undervisning, men han talade också offentligt — vid sjöstranden, på en bergssluttning, i synagogor, på tempelområdet i Jerusalem — där stora skaror kunde höra honom. (Matt. 5:1, 2; 13:1—9; Joh. 18:20) Efter denna förebild började bibelforskarna redan på 1870-talet anordna möten där deras vänner och grannar och andra intresserade hade möjlighet att lyssna till ett föredrag om Guds uppsåt för mänskligheten.

 Man gjorde särskilda ansträngningar att hålla dessa föredrag på platser som allmänheten lätt kunde komma till. Det kallades ”klassutvidgningsarbete” eller ”utsträckt gruppverksamhet”. År 1911 uppmanades församlingar som hade ett tillräckligt antal kvalificerade talare att låta några av dem resa till närliggande städer och samhällen för att hålla möten i offentliga lokaler. Där det var möjligt anordnades en serie om sex föredrag. Efter det sista frågade talaren hur många av åhörarna det var som var så intresserade av att studera Bibeln att de ville samlas regelbundet. Mer än 3.000 sådana föredrag hölls det första året.

Från och med år 1914 visades också ”Skapelsedramat i bilder” för allmänheten. Bröderna tog inget inträde. Sedan dess har de gjort bruk av andra film- och bildvisningar. Från 1920-talet tog Sällskapet Vakttornet i stor utsträckning radion i bruk, och människor kunde lyssna till bibliska föredrag i sina egna hem. Under 1930-talet blev föredrag hållna av J. F. Rutherford inspelade på grammofonskivor, och de spelades sedan upp vid tusentals offentliga möten.

När år 1945 kom, fanns det många bröder som genom skolan i teokratisk tjänst hade fått övning i att hålla föredrag. I januari det året satte man i gång en välorganiserad kampanj med offentliga möten. Sällskapet utarbetade dispositioner till en serie om åtta aktuella föredrag. Löpsedlar, även affischer och plakat, användes vid annonseringen. Förutom att bröderna använde församlingarnas ordinarie mötesplatser, gjorde de särskilda ansträngningar att anordna sådana offentliga möten på distrikt där det inte fanns någon församling. Alla i församlingen kunde delta — genom att annonsera mötena, genom att själva vara med vid dem och genom att hälsa nykomlingar välkomna och besvara deras frågor. Under det första året av denna särskilda verksamhet hölls det 18.646 offentliga möten i Förenta staterna med ett sammanlagt antal åhörare om 917.352. Följande år steg antalet offentliga möten till 28.703 för Förenta staternas del. Och i Canada, där 2.552 sådana möten anordnades år 1945, hölls det 4.645 året därpå.

I flertalet av Jehovas vittnens församlingar är offentliga möten nu en del av det regelbundet återkommande programmet varje vecka. De består av ett föredrag, under vilket alla uppmanas att följa med i sina egna biblar när talaren läser och behandlar nyckelskriftställena i föredraget. De här mötena utgör en källa som flödar av andlig undervisning både för församlingens medlemmar och för nykomlingar.

 Människor som för första gången kommer till Jehovas vittnens möten blir ofta positivt överraskade. En framträdande politiker i Zimbabwe begav sig till en Rikets sal för att ta reda på vad som försiggick där. Han hade ett våldsamt temperament, och han gick avsiktligt i väg orakad och okammad. Han väntade sig att vittnena skulle köra bort honom. I stället visade de honom uppriktigt intresse och uppmuntrade honom att tacka ja till ett bibelstudium i sitt hem. Nu är han ett ödmjukt och fridsamt kristet vittne för Jehova.

Det finns miljoner människor som, sedan de har besökt Jehovas vittnens möten, har känt sig manade att säga: ”Gud är verkligen ibland er.” — 1 Kor. 14:25.

Lämpliga ställen för möten

I Jesu Kristi apostlars dagar höll de kristna ofta sina möten i privata hem. På en del platser kunde de tala i judiska synagogor. I Efesos höll aposteln Paulus under två års tid föredrag i hörsalen i en skola. (Apg. 19:8—10; 1 Kor. 16:19; Filem. v. 1, 2) Bibelforskarna följde samma mönster under senare delen av 1800-talet; de samlades i privata hem, höll ibland föredrag i olika kyrkosamfunds möteslokaler och använde även förhyrda lokaler. I några få fall köpte de längre fram byggnader som tidigare hade använts av andra religiösa grupper och använde dem regelbundet. Så förhöll det sig med byggnaderna Brooklyn Tabernacle och London Tabernacle.

Men de varken behövde eller ville ha rikt utsmyckade byggnader att hålla sina möten i. Ett fåtal församlingar köpte lämpliga hus och renoverade dem; andra byggde nya möteslokaler. Efter år 1935 har benämningen Rikets sal undan för undan kommit i bruk för att beteckna de ställen där församlingarna håller sina möten. Rikets salar är vanligen vackra och tilltalande utan att vara pråliga. Stilen kan variera från plats till plats, men man tar först och främst hänsyn till att byggnaden fyller sitt ändamål.

Ett enhetligt undervisningsprogram

Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet varierade den andliga tillväxten och livaktigheten avsevärt från församling till församling. Vissa gemensamma grundläggande trosuppfattningar skilde dem från kristenheten. Men under det att somliga bröder satte stort värde på de medel som Jehova använde för att ge näring åt sitt folk, fanns det andra som lätt påverkades av enskilda personer med egna bestämda åsikter om saker och ting.

Före sin död bad Jesus beträffande sina efterföljare att ”de alla” skulle ”vara ett” — i enhet eller samhörighet med Gud och Kristus och med varandra. (Joh. 17:20, 21) Det skulle inte vara en påtvingad enhet. Endräkt skulle bli följden av ett enhetligt undervisningsprogram som skulle vinna  gensvar i mottagliga hjärtan. Alldeles som det var förutsagt för länge sedan: ”Alla dina söner kommer att vara personer som är lärda av Jehova, och dina söners frid kommer att vara överflödande.” (Jes. 54:13) För att få åtnjuta den friden i fullt mått måste allesammans ha möjlighet att dra nytta av den fortskridande undervisning som Jehova tillhandahöll genom sin synliga kanal eller förbindelseled.

Under många år använde bibelforskarna de olika banden av Studier i Skriften, jämte Bibeln, som utgångspunkt för dryftande av bibliska frågor. De innehöll sannerligen andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45) Fortsatt granskning av Skriften under Guds andes ledning visade emellertid klart att det fanns mer att lära och att Jehovas tjänare alltjämt var i behov av omfattande andlig rening. (Mal. 3:1—3; Jes. 6:1—8) Sedan Guds kungarike hade blivit upprättat år 1914, var det dessutom många profetior som blev uppfyllda i rask följd, och genom dem stod det klart för alla sanna kristna att de hade ett brådskande arbete att utföra. Dessa aktuella skriftenliga upplysningar tillhandahölls regelbundet genom artiklar i Vakt-Tornet.

Några av Sällskapets resande representanter hade lagt märke till att inte alla i församlingarna fick utbyte av artiklarna i Vakt-Tornet, och de gav högkvarterets kontor förslaget att det i alla församlingarna regelbundet varje vecka skulle hållas ett möte där man studerade Vakt-Tornet. Förslaget fick gå vidare till församlingarna, och från och med numret för 15 maj 1922 på engelska (på svenska 15 januari 1923) blev ”Berea-frågor” för studium av huvudartiklarna i Vakt-Tornet ett regelbundet återkommande drag i tidskriften. Flertalet församlingar hade ett sådant studium en eller flera gånger i veckan, men i vilken utsträckning de verkligen studerade det som stod i tidskriften varierade. På en del platser hade studieledaren så mycket att säga att studiet pågick i två timmar eller mer.

Under 1930-talet blev emellertid demokratiska tillvägagångssätt ersatta av teokratiska. Detta inverkade i hög grad på hur man betraktade studiet av Vakttornet. * Större uppmärksamhet ägnades åt att söka förstå det studiematerial som Sällskapet tillhandahöll. De som hade begagnat mötena som tillfällen att föra fram egna synpunkter och som inte ville axla ansvaret att ta del i tjänsten på fältet drog sig så småningom tillbaka. Med tålmodig hjälp lärde sig bröderna att begränsa studiet till en timme. Detta medförde att flera tog del; mötena blev livligare. Församlingarna kom också att genomsyras av en ande av verklig endräkt, som var grundad på ett enhetligt program för utdelning av andlig föda med Guds ord som normen för vad som var sanning.

 År 1938 utkom Vakttornet på omkring 20 språk. Allt stoffet kom först ut på engelska, och vanligtvis tog det flera månader, eller kanske ett helt år, innan samma stoff var tillgängligt på andra språk, på grund av den tid det tog att översätta och trycka det. Men tack vare ändrade tryckningsmetoder fick man under 1980-talet till stånd samtidig utgivning av Vakttornet på många språk. År 1992 kunde man på 66 språk studera samma stoff samtidigt i församlingarna. Alltså tar det stora flertalet av Jehovas vittnen över hela världen del av samma andliga mat vecka efter vecka. I hela Nord- och Sydamerika, i större delen av Europa, i ett antal länder i Orienten, på många håll i Afrika och på ett stort antal öar jorden runt kan Jehovas folk glädjas åt ett program för samtidig utdelning av andlig föda. Tillsammans blir de ”på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. — 1 Kor. 1:10.

Jehovas vittnen tar sina möten på allvar. Det framgår av antalet närvarande vid mötena i församlingen. I Italien, där det år 1989 fanns omkring 172.000 aktiva Jehovas vittnen, var 220.458 närvarande vid mötena i Rikets sal varje vecka. I motsats till detta meddelar en katolsk nyhetsbyrå att 80 procent av italienarna säger sig vara katoliker men att bara omkring 30 procent någorlunda regelbundet går i kyrkan. Proportionellt sett är bilden densamma i Brasilien. I Danmark räknade man år 1989 med att 89,7 procent av befolkningen var medlemmar av folkkyrkan, men bara 2 procent besökte kyrkan en gång i veckan! Jehovas vittnen i Danmark hade vid den tiden ett mötesdeltagande varje vecka som uppgick till 94,7 procent. I Västtyskland framgick det år 1989 av en rundfråga som var ställd av institutet för opinionsundersökning i Allensbach att 5 procent av lutheranerna och 25 procent av katolikerna regelbundet gick i kyrkan. Men i Jehovas vittnens Rikets salar översteg antalet närvarande vid mötena varje vecka antalet förkunnare i församlingarna.

Många gör stora ansträngningar för att komma till mötena. På 1980-talet var det en 70 år gammal kvinna i Kenya som regelbundet gick 10 kilometer och vadade över en flod för att komma till mötena varje vecka. För att kunna vara med vid möten på sitt eget språk måste ett koreanskt Jehovas vittne i Förenta staterna varje gång färdas tre timmar i vardera riktningen med buss, tåg och båt, förutom att hon måste gå ett stycke till fots. I Surinam gav en familj med låg inkomst ut en hel dagslön på bussbiljetter varje vecka för att komma till mötena. I Argentina reste en familj regelbundet 50 kilometer och använde en fjärdedel av familjens inkomst för att vara med vid möten för bibelstudium. I de fall då sjukdom fullständigt hindrar några från att besöka mötena i församlingen görs det ofta anordningar för dem att lyssna via telefon eller att höra en bandupptagning av programmet.

Jehovas vittnen tar allvarligt på Bibelns råd att inte underlåta att församlas för att bygga upp varandra andligen. (Hebr. 10:24, 25) Och de samlas inte bara till möten i sina lokala församlingar, utan också till sammankomster. Ja, att delta i sammankomster tillhör årets höjdpunkter för Jehovas vittnen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 237]

Möten som krävde personlig medverkan

[Infälld text på sidan 238]

Inte bara förnuftsmässig kunskap, utan yttranden som kunde sporra hjärtat

[Infälld text på sidan 246]

Alla i familjen uppmuntras att vara med vid mötena tillsammans

[Infälld text på sidan 252]

Ett enhetligt program för utdelning av andlig föda

[Infälld text på sidan 253]

Jehovas vittnen tar sina möten på allvar

 [Ruta/Bilder på sidan 239]

Församlingar i ett tidigt skede

År 1916 fanns det omkring 1.200 grupper av bibelforskare över hela världen

Durban, Sydafrika, 1915 (överst till höger); Brittiska Guayana (Guyana), 1915 (mitten till höger); Trondheim, Norge, 1915 (nertill till höger); Hamilton, Ontario, Canada, 1912 (längst ner); Ceylon (Sri Lanka), 1915 (nertill till vänster); Indien, 1915 (överst till vänster)

[Ruta/Bilder på sidorna 240, 241]

Jehova lovprisas med sång

Liksom de forntida israeliterna och Jesus själv gör Jehovas vittnen i våra dagar bruk av sånger i sin tillbedjan. (Neh. 12:46; Mark. 14:26) Deras sånger är uttryck för lovprisning av Jehova och uppskattning av det som han har gjort, och de bidrar till att inskärpa Bibelns sanning i både sinnet och hjärtat.

Jehovas vittnen har använt många sångböcker genom åren. Texten har reviderats i överensstämmelse med den fortskridande förståelsen av Guds ord.

1879: ”Songs of the Bride”

(144 lovsånger som uttrycker Kristi bruds önskningar och förhoppningar)

1890: ”Poems and Hymns of Millennial Dawn”

(151 poem och 333 lovsånger, utgivna utan noter. De flesta var skrivna av välkända författare)

1896: ”Zion’s Watch Tower” för 1 februari ägnades helt åt ”Zion’s Glad Songs of the Morning”

(Text och noter till 11 sånger; sångtexterna var skrivna av bibelforskare)

1900: ”Zion’s Glad Songs”

(82 sånger, många av dem skrivna av en enda bibelforskare; en utökning av den tidigare samlingen)

1905: ”Hymns of the Millennial Dawn”

(De 333 lovsångerna som utkom år 1890, men med noter)

1925: ”Kingdom Hymns”

(80 sånger, med noter, särskilt avsedda för barn)

1928: ”Lovsånger till Jehova”

(337 sånger, varav några var nya och andra var äldre. I texterna vinnlade man sig om att frigöra sig från den falska religionens känslosamhet och från dyrkan av skapelser) (Svensk utgåva år 1939 med 122 sånger)

1944: ”Sånger i Rikets tjänst”

(62 sånger som var anpassade till förkunnarnas behov på den tiden. Varken författare eller kompositörer var namngivna) (Svensk utgåva år 1949; 30 sånger)

1950: ”Sånger till Jehovas pris”

(91 sånger. Den här sångboken hade aktuellare teman och ett modernare språk. Den översattes till 18 språk) (Svensk utgåva år 1952)

1966: ”Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan”

(119 sånger som behandlade varje sida av en kristens levnadssätt och tillbedjan. Melodier som man visste härrörde från världsliga källor eller från falsk religion byttes ut. Alla sångerna spelades in med orkester, och dessa inspelningar användes i stor omfattning som ackompanjemang till sången vid församlingarnas möten. Några av dem spelades också in med sång. Från och med år 1980 framställdes inspelningar av orkesterarrangemang av dessa melodier, så att var och en skulle kunna njuta av uppbyggande musik hemma. Dessa inspelningar är kända som ”Kingdom Melodies”) (Svensk utgåva år 1969)

1984: ”Sjung lovsånger till Jehova”

(225 Rikets sånger med texter och melodier författade och komponerade uteslutande av Jehovas överlämnade tjänare från alla delar av jorden. Det har framställts grammofonskivor och kassettband med ackompanjemang till sången) (Svensk utgåva år 1986)

Lovsånger förekom i ett tidigt skede vid bibelforskarnas stugmöten. Sång blev också snart ett inslag i programmet vid deras sammankomster. Somliga sjöng någon av sångerna före frukosten, i samband med sin morgontillbedjan, vilket man gjorde i många år i Bibelhuset. Omkring år 1938 upphörde Jehovas vittnen med att sjunga i de flesta församlingarna, men år 1944 återupptog de den sedvänjan, och sång är fortfarande ett betydelsefullt inslag i programmet såväl vid deras församlingsmöten som vid deras sammankomster.

[Bild]

Karl Klein leder en sammankomstorkester år 1947

[Tabell på sidan 242]

(För formaterad text, se publikationen)

Åminnelsen av Kristi död

Aktiva vittnen

Närvarande

11.000.000

10.000.000

9.000.000

8.000.000

7.000.000

6.000.000

5.000.000

4.000.000

3.000.000

2.000.000

1.000.000

1935 1945 1955 1965 1975 1985 1992

[Bild på sidan 243]

Fastän Harold King satt i ensamcell i ett kinesiskt fängelse, fortsatte han att fira Åminnelsen

[Bild på sidan 244]

Bibelundervisning för barn och ungdomar i Tyskland i början av 1930-talet

[Bild på sidan 244]

I Schweiz utgav unga Jehovas vittnen i mitten av 1930-talet denna tidskrift (nedan) och uppförde bibliska dramer (se nedan i mitten) inför stor publik

[Bild på sidan 247]

”Bulletin” (1919—1935), ”Instruktioner” (1935/1936), ”Informationer” (1936—1956) och nu ”Tjänsten för Guds kungarike” som utges på 100 språk — alla har de regelbundet gett Jehovas vittnen anvisningar för en enhetlig förkunnartjänst

[Bild på sidan 248]

Demonstrationer vid tjänstemöten hjälper Jehovas vittnen att förbättra sin personliga tjänst på fältet (Sverige)

[Bild på sidan 249]

Ett ungt vittne i Kenya får övning genom att hålla ett tal till sin far i skolan i teokratisk tjänst

 [Bild på sidan 250]

År 1992 utgavs det bibelstudiematerial, som används i Jehovas vittnens församlingar, samtidigt på 66 språk, och antalet språk ökar stadigt