Kapitel 6

En prövningens tid (1914—1918)

”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. ... Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid. Om detta är fallet så är det nuvarande ögonblicket en lämplig tidpunkt att släppa taget.”

DESSA ord, som stod att läsa i Vakt-Tornet för 1 januari 1915, kunde inte ha varit mer passande vid den tiden. Åren 1914—1918 visade sig verkligen vara ”en pröfningens tid” för bibelforskarna. En del av prövningarna kom inifrån, från deras egna led; andra kom utifrån. Men de medförde alla att bibelforskarna prövades på sätt som uppenbarade om de verkligen hade ”kärleken till Gud” i hjärtat. Skulle de hålla fast vid ”Herren och hans sanning” eller släppa taget?

Stora förväntningar

Den 28 juni 1914 dödades den österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand, av en lönnmördares kula. Detta mord utlöste det ”stora kriget”, som första världskriget till en början kallades. Striderna började i augusti 1914, då Tyskland tågade in i Belgien och Frankrike. På hösten det året var blodbadet i full gång.

”Hedningarnas tid är ute; deras kungar har haft sin dag”! Dessa ord utropade broder Russell då han kom in i matsalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn fredagsmorgonen den 2 oktober 1914. Spänningen var stor. De flesta av de närvarande hade i många år sett fram emot året 1914. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider föra med sig?

Första världskriget rasade, och vid den tidpunkten trodde man att kriget skulle leda till en tid av global anarki som skulle medföra slutet på den existerande tingens ordning. Det fanns också andra förväntningar kring året 1914. Alexander H. Macmillan, som hade blivit döpt i september 1900, berättade längre fram: ”En del av oss trodde allvarligt på att vi skulle  fara till himlen under första veckan av påföljande oktober.” * Ja, då Macmillan tänkte tillbaka på den morgon då Russell tillkännagav att hedningarnas tider var slut, medgav han: ”Vi var mycket upptända och jag skulle inte ha blivit förvånad, om vi i det ögonblicket hade farit upp — som en signal att börja himmelsfärden — men naturligtvis hände i verkligheten ingenting sådant.”

Under 1800-talet hade många av anhängarna till William Miller och olika adventistgrupper förlorat tron, då deras förväntningar i samband med Herren Jesu återkomst inte hade blivit infriade. Men hur blev det med bibelforskarna som var förbundna med Russell? Hade somliga anslutit sig på grund av tanken på sin egen tidiga frälsning snarare än på grund av kärlek till Gud och en stark önskan att göra hans vilja?

”Broder Russell, blev du inte missräknad?”

Broder Russell hade uppmuntrat bibelforskarna att hålla sig vakna och att vara beslutna att fortsätta i Herrens verk, även om förhållandena inte kulminerade så snart som de kanske hade förväntat.

Oktober 1914 gick till ända, och C. T. Russell och hans medförbundna befann sig fortfarande på jorden. Också oktober 1915 gick till ända. Var Russell besviken? I Vakt-Tornet för 15 april 1916 skrev han: ”’Men, broder Russell, hvad är din tanke angående tiden för vår förvandling? Blef du icke missräknad att den icke kom då vi hoppades att den skulle komma?’ frågar någon. Nej, svara vi, vi blefvo icke besvikna. ... Bröder, sådana bland oss, som äro i den rätta ställningen till Gud, äro icke besvikna öfver någon af hans anordningar. Vi ville icke att vår egen vilja skulle ske; när vi därför funno att vi väntade den orätta saken  i oktober 1914, så voro vi glada att Herren icke förändrade sin plan för att tillfredsställa oss. Vi önskade icke att han skulle göra det. Vi blott och bart önska att kunna fatta hans planer och afsikter.”

Nej, bibelforskarna blev inte tagna ”hem” till himlen i oktober 1914. Likväl slutade hedningarnas tider det året. Det stod klart att bibelforskarna hade mer att lära om innebörden av året 1914. Vad skulle de göra under tiden? Arbeta! Som det uttrycktes i Vakt-Tornet för 1 oktober 1916: ”Vi föreställde oss, att skördeverket att inbärga församlingen skulle vara fullbordadt före slutet af hedningarnas tider, men ingenting i bibeln sade detta. ... Äro vi bedröfvade öfver att skördeverket fortsätter? Nej, säkerligen icke. ... Vår närvarande ställning, kära bröder, bör vara en ställning af stor tacksamhet till Gud, tilltagande uppskattning af den sköna sanning, som han förlänat oss förmånen att se och att fullkomligt öfverensstämma med, och växande nit i att hjälpa till att bringa sanningen till andras kunskap.”

Men fanns det mycket mer att göra i skördearbetet? Broder Russell trodde uppenbarligen det. Det framgår av ett samtal han hade med broder Macmillan på hösten 1916. Efter att ha kallat Macmillan till sitt arbetsrum på Betel i Brooklyn sade Russell till honom: ”Arbetets omfång ökar snabbt och det kommer att fortsätta att öka, ty det finns ett världsomspännande verk att utföra — att predika ’evangelium om riket’ i hela världen.” Russell ägnade tre och en halv timme åt att för Macmillan beskriva det stora arbete som han med utgångspunkt i Bibeln förstod ännu låg framför dem.

Bibelforskarna hade genomgått en svår prövning. Men med hjälp av Vakt-Tornet blev de styrkta att övervinna sin besvikelse. Prövningens tid var emellertid långt ifrån över.

”Vad skall hända nu?”

Den 16 oktober 1916 gav sig broder Russell och hans sekreterare, Menta Sturgeon, i väg på en tidigare planerad föredragsresa i de västra och sydvästra delarna av Förenta staterna. Russell var emellertid allvarligt sjuk vid den tidpunkten. De reste först till Detroit i Michigan via Canada. Efter att ha gjort uppehåll i Illinois, Kansas och Texas kom de två männen till Kalifornien, där Russell höll sitt sista tal söndagen den 29 oktober i Los Angeles. Två dagar senare, tidigt på tisdagseftermiddagen den 31 oktober, dog den 64-årige Charles Taze Russell på ett tåg nära Pampa i Texas. Ett meddelande om hans död publicerades i Vakt-Tornet för 1 januari 1917.

Hur reagerade Betelfamiljen, när nyheten om broder Russells död meddelades? A. H. Macmillan, som fungerade som Russells biträde på kontoret medan Russell var borta, berättade senare om den morgon då han läste upp telegrammet för Betelfamiljen: ”Jämmer av sorg hördes i hela salen. Några grät högljutt. Ingen åt frukost den morgonen. Alla var ytterst upprörda. Vid slutet av måltidstimmen samlades de i små grupper för att tala och viska. ’Vad skall hända nu?’ Föga arbete uträttades den dagen. Vi visste inte  vad vi skulle ta oss till. Det var så oväntat, och ändå hade Russell försökt att förbereda oss på det. Vad skulle vi göra? Den första chocken vid förlusten av C. T. Russell var den värsta. Under de första dagarna var vår framtid som en ogenomtränglig mur. Under hela sitt liv hade Russell varit ’the Society’, Sällskapet. Arbetet grupperade sig kring hans dynamiska beslutsamhet att få Guds vilja genomförd.”

Efter begravningshögtidligheterna i The Temple i New York och i Carnegie Hall i Pittsburgh begravdes broder Russell på Betelfamiljens begravningsplats i Allegheny, i enlighet med hans begäran. En kort biografi över Russell tillsammans med hans sista vilja och testamente publicerades i Vakt-Tornet för 1 februari 1917 och även i senare upplagor av första bandet av Studier i Skriften.

Vad skulle hända nu? Det var svårt för bibelforskarna att föreställa sig någon annan ta broder Russells plats. Skulle deras förståelse av Bibeln fortsätta att öka, eller skulle den stanna där den var? Skulle de bli en sekt med honom som centralgestalt? Russell själv hade tydligt klargjort att han väntade sig att verket skulle fortsätta. Så efter hans död uppstod snart helt naturligt några frågor: Vem skulle övervaka innehållet i The Watch Tower och andra publikationer? Vem skulle efterträda Russell som president?

En förändring i administrationen

I sitt testamente redogjorde Russell för en anordning med en redaktionskommitté bestående av fem personer som skulle fastställa innehållet i  The Watch Tower. * Dessutom gjorde styrelsen för Watch Tower Bible and Tract Society anordningar för en verkställande kommitté bestående av tre personer — A. I. Ritchie, W. E. Van Amburgh och J. F. Rutherford — som skulle utöva allmän tillsyn över Sällskapets hela arbete under styrelsens kontroll. * Men vem skulle bli ny president? Detta skulle man besluta om vid Sällskapets nästa årsmöte omkring två månader senare, den 6 januari 1917.

Till att börja med gjorde den verkställande kommittén sitt bästa för att hålla det hela samman och uppmuntra bibelforskarna att förbli verksamma och inte tappa modet. The Watch Tower fortsatte att komma ut och innehöll artiklar som Russell hade skrivit före sin död. Men när årsmötet närmade sig blev läget alltmer spänt. Somliga började till och med bedriva valkampanj för att få den de föredrog vald till president. Andra verkade på grund av sin djupa respekt för broder Russell mer inriktade på att försöka efterlikna hans egenskaper och skapa ett slags kult kring honom. Men de flesta bibelforskarna var i första hand intresserade av att fortsätta med det arbete som Russell hade vigt sitt liv åt.

Medan tidpunkten för valet närmade sig kvarstod frågan: Vem skulle efterträda Russell som president? Vakt-Tornet för 15 maj 1917 redogjorde för utgången av årsmötet och förklarade: ”I mycket väl valda ordalag uttryckte broder A. N. Pierson sin djupa uppskattning och kärlek för broder Russell samt framhöll, att han såsom ombud för vänner öfver hela landet erhållit deras fullmakter till förmån för broder Rutherford såsom president, och framhöll vidare att han själf var i full sympati därmed.” Sedan Rutherfords namn nominerats och fått stöd, förekom inga ytterligare nomineringar, och därför ”kastade sekreteraren valkulan enligt reglerna, och broder Rutherford blef med konventets enhälliga val förklarad som sällskapets president”.

Hur mottogs den nye presidenten efter det att valet hade avgjorts? I det ovannämnda numret av Vakt-Tornet rapporterades det: ”Vännerna öfverallt hade allvarligt bedit om Herrens hjälp och ledning i förbindelse med valet, och när detta var afgjordt voro alla nöjda och lyckliga, troende att Herren  hade ledt deras förehafvande och besvarat deras böner. Fullkomlig harmoni rådde bland alla de närvarande.”

Denna ”fullkomliga harmoni” varade dock inte särskilt länge. Den nye presidenten mottogs entusiastiskt av många, men inte av alla.

Den nye presidenten fortsätter framåt

Broder Rutherford var inte inställd på att förändra organisationens inriktning, utan på att fortsätta framåt enligt det mönster som Russell hade fastställt. Antalet resande representanter för Sällskapet (kända som pilgrimer) utökades från 69 till 93. Spridandet av Sällskapets kostnadsfria traktater intensifierades under vissa söndagar utanför kyrkorna och regelbundet i förkunnartjänsten från hus till hus.

”Pastoralarbetet”, som hade påbörjats före Russells död, intensifierades nu. Detta var ett uppföljningsarbete som påminner om den återbesöksverksamhet som utförs av Jehovas vittnen nu för tiden. För att ytterligare ge ny livskraft åt predikoarbetet utökade Sällskapets nye president kolportörarbetet. Antalet kolportörer (föregångare till dagens pionjärer) utökades från 372 till 461.

”Året 1917 började med ganska nedslående utsikter”, kunde man läsa i Vakt-Tornet för 1 mars 1918. Ja, efter C. T. Russells död förekom en del farhågor, en del tvivel och en del fruktan. Trots det var årsrapporten uppmuntrande, för aktiviteten på fältet hade ökat. Ja, arbetet gick verkligen framåt. Hade bibelforskarna gått igenom ytterligare en prövning — C. T. Russells död — framgångsrikt?

Försök att överta kontrollen

Inte alla stödde den nye presidenten. C. T. Russell och J. F. Rutherford var mycket olika som människor. De hade olika personlighet och olika bakgrund. Somliga hade svårt att acceptera dessa olikheter. Enligt deras synsätt kunde ingen fylla broder Russells plats.

Det var några få, i synnerhet vid högkvarteret, som direkt ogillade broder Rutherford. Det faktum att verket gick framåt och att han gjorde allt han kunde för att  följa de riktlinjer som Russell hade ställt upp verkade inte göra något intryck på dem. Motståndet växte snart. Fyra ledamöter av Sällskapets styrelse gick så långt att de försökte få bort den administrativa ledningen ur Rutherfords händer. Situationen tillspetsades på sommaren 1917, då Den fullbordade hemligheten, sjunde bandet av Studier i Skriften, gavs ut.

Broder Russell fick aldrig tillfälle att färdigställa detta band medan han levde, även om han hade hoppats att göra det. Efter hans död utsåg Sällskapets verkställande kommitté två medarbetare, Clayton J. Woodworth och George H. Fisher, till att färdigställa boken, som var en kommentar till Uppenbarelseboken, Höga Visan och Hesekiel. Den byggde delvis på material som Russell hade skrivit om dessa bibelböcker, och ytterligare kommentarer och förklaringar tillfogades. Det färdiga manuskriptet godkändes för publicering av Sällskapets befattningshavare och presenterades för Betelfamiljen vid middagsbordet tisdagen den 17 juli 1917. Vid samma tillfälle gjordes en uppseendeväckande pålysning — de fyra oppositionella styrelseledamöterna hade avsatts, och broder Rutherford hade utnämnt fyra andra i deras ställe. Hur blev reaktionen?

Det var som om en bomb hade exploderat! De fyra avsatta ledamöterna utnyttjade tillfället och satte i gång en fem timmar lång debatt inför Betelfamiljen om hur Sällskapets angelägenheter sköttes. Ett antal av Betelfamiljen sympatiserade med motståndarna. Motståndet fortsatte i flera veckor, och orosstiftarna hotade att ”störta den rådande tyrannin”, som de uttryckte det. Men broder Rutherford hade en solid grundval för de åtgärder han hade vidtagit. Hur så?

 Det visade sig att även om de fyra oppositionella ledamöterna hade utsetts av broder Russell, så hade utnämnandet av dem aldrig bekräftats genom omröstning av sammanslutningens medlemmar vid Sällskapets årsmöte. Juridiskt sett var alltså dessa fyra över huvud taget inte ledamöter av styrelsen. Rutherford hade vetat om det, men han hade till en början inte nämnt något om det. Varför inte? Han ville inte ge intryck av att han gick emot broder Russells önskemål. Men när det stod klart att de inte ville upphöra med sitt motstånd, agerade Rutherford inom ramen för sin myndighet och sitt ansvar som president och ersatte dem med fyra andra, vilkas förordnande skulle bekräftas vid nästa årsmöte, som skulle hållas i januari 1918.

Den 8 augusti lämnade de missnöjda före detta styrelseledamöterna och deras understödjare Betelfamiljen. De hade blivit ombedda att flytta med anledning av den oro de skapat. Snart började de sprida sitt motstånd genom en omfattande kampanj med föredrag och brevskrivning över hela Förenta staterna, Canada och Europa. Följden blev att ett antal församlingar av bibelforskare efter sommaren 1917 splittrades i två grupper — de som var lojala mot Sällskapet och de som utgjorde ett lätt byte för motståndarnas inställsamma tal.

Men skulle de avsatta ledamöterna försöka påverka dem som var närvarande vid årsmötet och på så sätt försöka få kontroll över organisationen? Rutherford väntade en sådan reaktion, och han ansåg det därför vara tillrådligt att göra en enkät i alla församlingar. Vad blev resultatet? Enligt rapporten som publicerades i The Watch Tower för 15 december 1917 (Vakt-Tornet för 1 mars 1918) gav det överväldigande flertalet av dem som röstade sitt stöd åt J. F. Rutherford och de ledamöter som samarbetade med honom! Detta bestyrktes vid årsmötet. * Motståndarnas försök att överta kontrollen hade misslyckats!

Vad hände sedan med motståndarna och deras understödjare? Efter årsmötet i januari 1918 bröt sig motståndarna ut och valde till och med att fira Åminnelsen, den 26 mars 1918, för sig själva. Den eventuella enhet som rådde bland dem blev kortlivad, och det dröjde inte länge förrän de splittrades i olika sekter. I de flesta fall minskade de i antal, och deras verksamhet avtog eller upphörde helt.

Det var uppenbart att bibelforskarna efter broder Russells död ställdes inför ett verkligt lojalitetsprov. Som Tarissa P. Gott, döpt år 1915, uttryckte det: ”Många av dem som hade förefallit vara så starka och hängivna mot Herren ... började dra sig undan. ... Allt detta föreföll helt enkelt inte rätt, men det ägde rum, och det gjorde oss upprörda. Men jag sade till mig själv: ’Var det inte den här organisationen som Jehova använde för att befria oss från den falska religionens bojor? Har vi inte smakat hans godhet? Om vi  skulle lämna den nu, vart skulle vi då gå? Skulle det då inte sluta med att vi följde någon människa?’ Vi kunde inte förstå varför vi skulle slå följe med avfällingarna, och därför stannade vi kvar.” — Joh. 6:66—69; Hebr. 6:4—6.

En del av dem som lämnade organisationen ångrade sig senare och förenade sig igen med bibelforskarna i tillbedjan. Det stora flertalet fortsatte, precis som syster Gott, att samarbeta med Sällskapet Vakttornet och broder Rutherford. Den kärlek och enhet som band dem samman hade byggts upp under många års samvaro vid möten och konvent. De lät ingenting upplösa detta föreningsband. — Kol. 3:14.

År 1918 hade bibelforskarna överlevt prövningar inifrån. Men vad skulle hända om det uppstod motstånd från dem som var utanför?

Föremål för angrepp

Under senare delen av år 1917 och början av år 1918 spred bibelforskarna energiskt den nya boken Den fullbordade hemligheten. Mot slutet av år 1917 var det tryckeri som Sällskapet använde i full gång med att öka upplagan till 850.000 exemplar. I Vakt-Tornet för 1 mars 1918 rapporterades det: ”Omsättningen af sjunde delen är ojämförligt mycket större än omsättningen under lika lång tid af någon annan känd bok med undantag af bibeln.”

Men alla var inte så förtjusta över framgången med Den fullbordade hemligheten. Boken innehöll en del uttalanden om kristenhetens prästerskap som var mycket skarpa. Detta förargade prästerna så mycket att de försökte övertala myndigheterna att förbjuda bibelforskarnas publikationer. Till följd av detta motstånd, som anstiftats av prästerna, blev Den fullbordade hemligheten förbjuden i Canada i början av år 1918. Motståndet mot bibelforskarna trappades snart upp också i Förenta staterna.

För att avslöja att det var prästerskapet som stod bakom dessa påtryckningar gav Sällskapet Vakttornet den 15 mars 1918 ut traktaten Kingdom News (Nyheter om Guds rike) nr 1. Vilket budskap innehöll den? Rubriken gick över sex spalter och löd: ”Religiös intolerans — Pastor Russells  efterföljare förföljs därför att de talar om sanningen för människor”. Under rubriken ”Behandlingen av bibelforskarna påminner om mörkaste medeltid” framlades fakta om förföljelsen och förbudet som hade börjat i Canada. Vilka var då anstiftarna? Traktaten gick rakt på sak när den riktade uppmärksamheten på prästerskapet, som beskrevs som ”en trångsynt klass av män som systematiskt har försökt att hindra folket från att förstå Bibeln och att kväva all bibelundervisning såvida den inte kommer genom dem”. * Vilket kraftfullt budskap!

Hur reagerade prästerna på detta avslöjande? De hade redan orsakat svårigheter för Sällskapet Vakttornet. Men nu blev de rasande! På våren 1918 utlöste de en våg av våldsam förföljelse mot bibelforskarna i både Nordamerika och Europa. Det motstånd som hade anstiftats av prästerna drevs till sin spets den 7 maj 1918, då federala häktningsorder utfärdades för J. F. Rutherford och flera av hans nära medarbetare. På sommaren 1918 hade Rutherford och sju medarbetare satts i det federala fängelset i Atlanta i Georgia.

Men vad hände med verksamheten vid högkvarteret, nu när domare Rutherford och hans medarbetare var i fängelse?

Verket hålls i gång

I Brooklyn utsågs en verkställande kommitté till att ta hand om arbetet. Den viktigaste uppgiften för de förordnade  bröderna var att fortsätta utgivningen av The Watch Tower. Bibelforskarna överallt behövde sannerligen all den andliga uppmuntran de kunde få. Under hela denna prövningens tid uteblev faktiskt inte ett enda nummer av The Watch Tower! *

Vilken anda rådde vid högkvarteret? Thomas (Bud) Sullivan, som längre fram tjänade som medlem av den styrande kretsen, berättade: ”Jag hade privilegiet att besöka Betel i Brooklyn på sensommaren 1918, när bröderna satt inspärrade. De bröder som hade hand om arbetet vid Betel var på intet vis räddhågade eller modlösa. Det var precis tvärtom. De var optimistiska och förvissade om att Jehova slutligen skulle ge sitt folk segern. Jag hade privilegiet att vara med vid frukostbordet på måndagsmorgonen, när de bröder som hade sänts ut på sina veckoslutsuppdrag avgav rapport. Man fick en fin bild av situationen. På allt sätt var bröderna tillitsfulla och väntade på att Jehova skulle fortsätta att leda deras verksamhet.”

Man ställdes emellertid inför många problem. Första världskriget rasade ännu. Det rådde brist på papper och kol, sådant som man absolut behövde för arbetet vid högkvarteret. Eftersom patriotiska känslor svallade, var det många som hade en mycket fientlig inställning till Sällskapet. Bibelforskarna betraktades som förrädare. Under dessa extrema omständigheter föreföll det omöjligt att fortsätta verksamheten i Brooklyn. Efter att ha rådgjort med andra bröder sålde därför den verkställande kommittén Brooklyn Tabernacle och stängde Betelhemmet. Den 26 augusti 1918 flyttades verksamheten tillbaka till Pittsburgh, till en kontorsbyggnad vid hörnet av Federal Street och Reliance Street.

Man bevarade ändå en god anda. Martha Meredith berättade: ”Vi i Pittsburgh kom tillsammans och beslöt att vi skulle fortsätta att hålla i gång verket tills bröderna kom ut ur fängelset. Vid den tidpunkten flyttades kontoret från Brooklyn till Pittsburgh, så bröderna blev fullt upptagna med att skriva artiklar till The Watch Tower och få dem tryckta. När tidskrifterna var klara att sändas ut, var det vi systrar som skötte inslagning och utsändning.”

Bibelforskarna hade ställts inför en del allvarliga provsättningar sedan hedningarnas tider utlöpte på hösten 1914. Skulle de klara av att fortsätta arbetet? Hade de verkligen ”kärleken till Gud” i sitt hjärta, eller hade de det inte? Skulle de orubbligt hålla fast vid ”Herren och hans sanning”, som Russell hade manat dem till, eller skulle de släppa taget?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 68]

Rutherford uppmanade motståndarna att lämna Betel

[Ruta på sidan 62]

”Några av oss kanske [hade] haft för brått”

När oktober 1914 närmade sig förväntade en del av bibelforskarna att de, såsom med anden smorda kristna, vid slutet av hedningarnas tider skulle få sin himmelska belöning. Ett exempel på detta är en episod som ägde rum vid ett konvent som hölls av bibelforskarna i Saratoga Springs i staten New York den 27—30 september 1914. A. H. Macmillan, som hade blivit döpt 14 år tidigare, höll ett tal onsdagen den 30 september. I talet sade han: ”Detta är sannolikt det sista offentliga tal jag kommer att hålla, ty vi skall snart fara hem [till himlen].”

Men två dagar senare (fredagen den 2 oktober) blev Macmillan föremål för lite godmodig skämtsamhet hemma i Brooklyn, där konventdeltagarna skulle samlas igen. Från sin stol vid huvudändan av bordet pålyste C. T. Russell: ”Vi skall göra några ändringar i programmet för söndagen [den 4 oktober]. Klockan 10.30 på söndag morgon skall broder Macmillan hålla ett tal för oss.” Vad blev reaktionen? Macmillan skrev längre fram: ”Alla skrattade hjärtligt, ty de kom ihåg vad jag hade sagt på onsdagen i Saratoga Springs om ’mitt sista offentliga tal’!”

”Nåja”, fortsatte Macmillan, ”jag fick bråttom att finna något att säga. Jag fann psalmen Ps 74:9: ’Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för hur länge.’ Nå, det var annorlunda. I det talet försökte jag visa vännerna, att några av oss kanske haft för brått, då vi tänkte att vi skulle komma till himlen med detsamma; vad vi borde göra var att energiskt ägna oss åt Herrens tjänst till dess han bestämde vilka av hans erkända tjänare, som skulle hämtas hem till himlen.”

[Ruta på sidan 67]

J. F. Rutherfords bakgrund

Joseph Franklin Rutherford föddes den 8 november 1869. Hans föräldrar var baptister och bodde på en farm i Morgan County i Missouri i USA. När Joseph var 16 år samtyckte hans far till att han skulle få studera vid college, förutsatt att han själv betalade sina studier och lejde en arbetare att ta hans plats på gården. Joseph, som var en beslutsam ung man, ordnade med ett lån av en vän och kunde på så sätt studera vid college samtidigt som han också studerade juridik.

Efter fullbordad akademisk examen praktiserade Rutherford hos domare E. L. Edwards i två år. När han var 20 år blev han officiell tingsnotarie vid domstolarna som hörde till Fourteenth Judicial Circuit i Missouri. Den 5 maj 1892 blev han advokat i delstaten Missouri. Rutherford fungerade längre fram som allmän åklagare i Boonville i Missouri i fyra år. Ännu längre fram fungerade han vid olika tillfällen som domare i speciella mål vid Eighth Judicial Circuit Court i Missouri. Det var därför han kom att bli känd som ”domare” Rutherford.

En uppgift av intresse är att Rutherford, för att få pengar till att betala sin utbildning, sålde uppslagsverk från dörr till dörr. Det var inget lätt arbete — han blev avsnäst många gånger. Vid ett tillfälle miste han nästan livet. Han var på väg för att besöka några lantgårdar när han föll ner i ett iskallt vattendrag. Han lovade sig själv att om någon någonsin skulle komma till hans kontor och sälja böcker sedan han blivit advokat, skulle han köpa dem. Han höll sitt ord och skaffade sig tre band av ”Millennii Dagning” av två kolportörer som kom till hans kontor i början av år 1894. Flera veckor senare läste han böckerna och skrev omedelbart ett brev till Sällskapet Vakttornet, i vilket han sade: ”Min kära hustru och jag själv har läst de här böckerna med största intresse, och vi betraktar det som en stor välsignelse från Gud att vi har fått tillfälle att lära känna deras innehåll.” År 1906 lät Joseph F. Rutherford döpa sig, och ett år senare blev han Sällskapet Vakttornets juridiske rådgivare.

[Ruta/Bild på sidan 69]

Inga människor på jorden ... är mer högt gynnade”

Den 21 juni 1918 blev J. F. Rutherford och flera av hans nära medarbetare dömda till 20 års fängelse. På falska grunder hade de förklarats skyldiga till konspiration. Hur kände de sig? I ett handskrivet meddelande (nedan), daterat den 22/23 juni, från fängelset vid Raymond Street i Brooklyn i New York, skrev broder Rutherford: ”Det finns förmodligen inga människor på jorden i dag som är mer högt gynnade och som är lyckligare än de sju bröderna som nu befinner sig i fängelse. De är medvetna om sin fullständiga oskuld i fråga om avsiktlig missgärning och gläder sig över att få lida med Kristus för att de lojalt har tjänat honom.”

[Ruta på sidan 70]

Offer för förföljelse anstiftad av prästerskapet

Sommaren 1918 befann sig J. F. Rutherford och sju av hans medarbetare i fängelse — offer för motstånd som hade anstiftats av prästerskapet. Men dessa åtta män var inte de enda måltavlorna för sådant hat. Längre tillbaka var det C. T. Russell som i första hand hade blivit föremål för angrepp från prästerskapet och pressen. Nu gick det också ut över bibelforskarna i allmänhet. ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”; nu ”Awake!” [”Vakna!”]) för 29 september 1920 publicerade en målande och utförlig rapport om den illvilliga förföljelse som de fick utstå i USA. Den var som hämtad från inkvisitionen. * Följande redogörelser stod bland annat att läsa:

”Den 22 april 1918 i Wynnewood i Oklahoma blev Claud Watson först fängslad och sedan avsiktligt utsläppt till en pöbelhop bestående av predikanter, affärsmän och en del andra. De slog ner honom, fick en neger att piska honom och, då han börjat komma till medvetande igen, piska honom på nytt. Därefter hällde de tjära och fjädrar över hela honom och gned in tjäran i hans hår och hårbotten.”

”Den 29 april 1918 i Walnut Ridge i Arkansas blev W. B. Duncan, 61 år gammal, Edward French, Charles Franke, en herr Griffin och fru D. Van Hoesen fängslade. En pöbelhop bröt sig in i fängelset, använde det mest avskyvärda och oanständiga språk, piskade, tjärade, fjädrade dem och drev dem ut ur staden. Duncan tvingades gå fyrtio kilometer till sitt hem och återhämtade sig nätt och jämnt. Griffin blev så gott som blind och dog några månader senare som en följd av misshandeln.”

”Den 30 april 1918 ... i Minerva i Ohio blev S. H. Griffin först fängslad och därefter utsläppt till en pöbelhop, därefter uppläxad i femton minuter av prästen, varefter man upprepade gånger slog honom, överöste honom med förbannelser, sparkade honom, trampade på honom, hotade att hänga och dränka honom, drev honom ut ur staden, spottade på honom, knuffade omkull honom upprepade gånger, stack honom upprepade gånger med ett paraply, förbjöd honom att åka, följde efter honom åtta kilometer till Malvern i Ohio, arresterade honom igen, fängslade honom av säkerhetsskäl i Carrollton, varefter han slutligen fördes hem av modiga och plikttrogna myndighetspersoner som, efter att ha undersökt hans litteratur, sade rent ut: ’Vi finner inget att anmärka på hos den här mannen.’”

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 64]

Den 31 oktober 1916 dog den 64-årige Charles Taze Russell på ett tåg nära Pampa i Texas; många tidningar rapporterade om begravningen

[Bild på sidan 66]

J. F. Rutherford gjorde ett myndigt intryck; han var 188 centimeter lång och vägde omkring 100 kilo

[Bild på sidan 69]

Fängelset vid Raymond Street i Brooklyn i New York, där broder Rutherford och flera av hans nära medarbetare satt i sju dagar omedelbart efter det att deras domar hade fallit

[Bild på sidan 71]

Thomas (Bud) Sullivan besökte högkvarteret år 1918 och tjänade längre fram i Jehovas vittnens styrande krets