förmyndare och förvaltare över sig: På Paulus tid var anordningen med att ha en förmyndare över en minderårig allmänt känd. En förmyndare kunde vara juridiskt utsedd till att sköta ett barns ekonomi. Och en förvaltare skötte ett helt hushålls ekonomi. Oavsett om det var en förmyndare eller förvaltare som skötte ekonomin kunde man ”så länge arvingen ... [var] ett barn” i teorin säga att arvet tillhörde barnet, men i praktiken hade barnet inte större förfoganderätt över det än en slav. (Gal 4:1) Det var andra som bestämde över hans liv tills han blev vuxen. Paulus jämför den situationen med att judarna var underställda lagen tills den förutbestämda tiden kom då Jesus befriade dem. (Gal 4:4–7)

elementära idéer: Eller ”elementära normer (värderingar)”. Det här uttrycket avser i allmänhet ”de grundläggande beståndsdelarna i något”. Det användes till exempel om de olika ljuden och bokstäverna i det grekiska språket, de små komponenter som bildar ord. I det här sammanhanget och i Kol 2:8, 20 använder Paulus uttrycket på ett negativt sätt för att beskriva de grundläggande principer som styr den här världen, dvs. den människovärld som är avskild från Gud. De kan omfatta 1) filosofier som var grundade på ett mänskligt resonemang och mytologi (Kol 2:8), 2) oskriftenliga judiska läror som förespråkade asketism och ängladyrkan (Kol 2:18) och 3) läran att de kristna måste följa Moses lag för att bli räddade (Gal 4:4–5:4; Kol 2:16, 17). De kristna i Galatien behövde inte sådana ”elementära idéer” eftersom deras tro på Jesus Kristus gjorde att de hade ett mycket bättre sätt att tillbe Gud på. De kristna skulle inte vara som barn som var slavar under elementära idéer genom att välja att följa Moses lag, som Paulus liknade vid en övervakare. (Gal 3:23–26) I stället skulle de vara som vuxna söner i sitt förhållande till sin Far, Jehova. De skulle inte vända tillbaka till lagen eller till det som var ”tomt och torftigt”, till de ”elementära idéer” som förespråkades av dem som inte följde Kristus. (Gal 4:9)

kvällsmåltiden: Detta syftar tydligtvis på den påskmåltid som Jesus åt tillsammans med sina apostlar innan han instiftade Herrens kvällsmåltid. Jesus firade alltså påsken enligt traditionen på den tiden. Han ändrade eller avbröt inte firandet för att införa något nytt. På det sättet höll han lagen och uppfyllde sina förpliktelser som jude. Men när påsken hade firats enligt den mosaiska lagen kunde Jesus instifta den nya kvällsmåltiden till minne av sin död, som skulle inträffa senare under påskdagen.

den fastställda tiden: Ordagrant ”tidens fullhet”. Den här versen visar att Jehova hade fastställt en tid då hans enfödde son skulle komma till jorden som Messias, den utlovade avkomman. (1Mo 3:15; 49:10) Även aposteln Petrus nämnde en ”särskild tid ... när det gällde Kristus”. (1Pe 1:10–12) Och de hebreiska skrifterna hade visat att Messias skulle framträda vid en särskild tidpunkt. (Dan 9:25) Jesus blev född av en kvinna, den judiska jungfrun Maria, år 2 f.v.t.

underställd lagen: Jesus var jude från födseln och höll Moses lag under hela sin jordiska tjänst. (Mt 5:17; se studienot till Lu 22:20.) Lagen upphörde att gälla först efter hans död. (Rom 10:4)

ta på sig förbannelsen i vårt ställe: I Moses lag sades det att den som var underställd lagen och bröt mot den skulle vara förbannad. (Se studienot till Gal 3:10.) I den här versen citerar Paulus från 5Mo 21:22, 23, där det står att den som var ”förbannad av Gud” fick sin döda kropp upphängd på en påle. Så Jesus behövde bli upphängd på en påle som en brottsling som var förbannad för att judarna skulle få nytta av hans offerdöd. Han tog på sig hela den förbannelse som lagen hade lagt på dem. Hans död gjorde på så sätt att de judar som valde att sätta tro till honom som Messias kunde bli befriade från den förbannelsen. Det Paulus säger här påminner om det Jesus sa när han pratade med farisén Nikodemos. (Se studienot till Joh 3:14.)

adopterade som söner: Grekiska: huiothesịa, ”soninsättande”. Adoption var en välkänd företeelse i den grekiska och romerska världen. De flesta som blev adopterade var inte barn, utan ungdomar eller unga vuxna. En del herrar var kända för att frige slavar för att kunna adoptera dem. Den romerske kejsaren Augustus var adoptivson till Julius Caesar. Paulus använde begreppet adoption för att beskriva den nya ställning som de som Gud utväljer och kallar får. Alla avkomlingar till den ofullkomlige Adam var syndens slavar, så de kunde inte betraktas som Guds söner. Men tack vare Jesus lösenoffer kan Jehova befria dem från syndens slaveri och adoptera dem som sina söner och göra dem till Kristus medarvingar. (Rom 8:14–17; Gal 4:1–7) Paulus betonade det här förändrade förhållandet genom att säga att sådana adoptivbarn ropar: ”Abba, Far!” En slav skulle aldrig tilltala sin herre med det här förtroliga uttrycket. (Se studienot till Abba i den här versen.) Det är Jehova som bestämmer vilka han vill adoptera som söner. (Ef 1:5) När han smörjer dem med helig ande erkänner han dem som sina barn. (Joh 1:12, 13; 1Jo 3:1) Men de måste bevara sig trogna under sitt liv på jorden innan de kan få privilegiet att bli uppväckta till himmelskt liv och bli Kristus medarvingar. (Upp 20:6; 21:7) Det är därför Paulus säger att de ”ivrigt väntar på att adopteras som söner, att befrias från ... [sina] kroppar med hjälp av lösen”. (Rom 8:23)

friköpa: Jesus friköpte dem som var underställda lagen, dvs. troende judar. Paulus fortsätter med att säga ”så att vi” (tydligtvis både judiska och icke-judiska kristna) kunde ”adopteras som söner”. Det grekiska ord som här återgetts med ”friköpa”, exagorạzō, används också i Gal 3:13, där Paulus säger: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att ta på sig förbannelsen i vårt ställe.” (Se studienot till Gal 3:13.)

adopteras som söner: Paulus nämner adoption flera gånger i sina brev när han talar om den nya ställning som de som Gud utväljer och kallar får. De får möjligheten till ett odödligt liv i himlen. Eftersom de var avkomlingar till den ofullkomlige Adam föddes de som slavar under synden och var därför inte söner till Gud. Men tack vare Jesus försoningsoffer kan de adopteras som söner och bli ”Kristus medarvingar”. (Rom 8:14–17) Det är inte de själva som väljer att bli adopterade som Guds söner, utan det är Gud som väljer ut dem i enlighet med sin vilja. (Ef 1:5) Gud erkänner dem som sina barn, eller söner, från det att han smörjer dem med sin ande. (Joh 1:12, 13; 1Jo 3:1) Men de måste fortsätta att vara trogna ända till slutet av sitt jordiska liv för att fullt ut bli adopterade av Gud. Efter att ha dött som människor blir de uppväckta till liv i himlen och blir Guds andesöner. (Rom 8:17; Upp 21:7) Det är därför Paulus säger: ”Vi ... väntar [ivrigt] på att adopteras som söner, att befrias från våra kroppar med hjälp av lösen.” (Rom 8:23; se studienot till Rom 8:15.) Adoption var en välkänd företeelse på Paulus tid. I den grekisk-romerska världen var adoption i första hand till nytta för den som adopterade, inte den som blev adopterad. Men Paulus betonar att det Jehova har gjort blir till nytta för dem som adopteras. (Gal 4:3, 4)

sin sons ande: Den ”ande” som avses här är Guds heliga ande, eller verksamma kraft, som Gud genom sin son sänder in i hjärtat på kristna när de blir smorda. (Jämför Apg 2:33 och studienot till Apg 16:7.)

Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far” och var ett varmt tilltalsord som en son använde när han riktade sig till en älskad pappa. (Se studienot till Mk 14:36.) Paulus använder ordet här och i Rom 8:15, båda gångerna i samband med kristna som har kallats till att vara av anden pånyttfödda söner till Gud. En slav kunde inte använda det här uttrycket om sin herre om han inte hade adopterats av honom. Men eftersom de smorda har adopterats av Gud kan de använda det här uttrycket när de riktar sig till Jehova. Smorda kristna är visserligen ”slavar åt Gud” och ”har blivit köpta”, men de är också söner i en kärleksfull Fars hus. Det är helig ande som gör dem medvetna om den ställning de har. (Rom 6:22; 1Kor 7:23)

Far: Alla tre förekomster av ordet abba i de kristna grekiska skrifterna följs av den grekiska översättningen ho patẹ̄r, dvs. ”fadern” eller ”o Far”.

Jesus ande: Syftar tydligtvis på den heliga ande, eller verksamma kraft, som Jesus använde och hade ”tagit emot ... från Fadern”. (Apg 2:33) Som huvud för den kristna församlingen använde Jesus anden för att leda de första kristnas predikoarbete och visa var de skulle lägga sina krafter. I det här fallet använde Jesus ”den heliga anden” för att hindra Paulus och hans reskamrater från att predika i provinserna Asia och Bithynien. (Apg 16:6–10) De här områdena fick höra de goda nyheterna längre fram. (Apg 18:18–21; 1Pe 1:1, 2)

Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i Nya testamentet. (Rom 8:15; Gal 4:6) Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far”. Det kombinerar värmen i ordet ”pappa” med värdigheten i ordet ”far” och är på samma gång informellt och respektfullt. Det var ett av de första ord ett barn lärde sig. Men i forntida hebreiska och arameiska texter användes det också av en vuxen son när han tilltalade sin pappa. Så det var snarare ett mer personligt sätt att tilltala någon än en titel. Att Jesus valde det här ordet visar vilken nära, förtrolig relation han hade till sin Far.

lär känna dig: Eller ”skaffar sig kunskap om dig”, ”fortsätter att inhämta kunskap om dig”. Det grekiska verbet ginọ̄skō betyder i grund och botten ”känna”. Här används detta verb i presens, något som anger en pågående process. Det kan användas om att ”inhämta kunskap om någon”, ”lära känna någon”, ”lära känna någon bättre”. Det kan också innefatta tanken på att man går in för att lära sig mer om någon som man redan känner. I det här sammanhanget syftar det på att man stärker sitt personliga förhållande till Gud genom att man lär sig mer om Gud och Kristus och får större tillit till dem. Självklart innebär detta mer än att bara känna till en person eller veta vad han heter. Det inbegriper även att man vet vad den personen gillar och ogillar och vilka normer och värderingar han står för. (1Jo 2:3; 4:8)

elementära idéer: Eller ”elementära normer (värderingar)”. Det här uttrycket avser i allmänhet ”de grundläggande beståndsdelarna i något”. Det användes till exempel om de olika ljuden och bokstäverna i det grekiska språket, de små komponenter som bildar ord. I det här sammanhanget och i Kol 2:8, 20 använder Paulus uttrycket på ett negativt sätt för att beskriva de grundläggande principer som styr den här världen, dvs. den människovärld som är avskild från Gud. De kan omfatta 1) filosofier som var grundade på ett mänskligt resonemang och mytologi (Kol 2:8), 2) oskriftenliga judiska läror som förespråkade asketism och ängladyrkan (Kol 2:18) och 3) läran att de kristna måste följa Moses lag för att bli räddade (Gal 4:4–5:4; Kol 2:16, 17). De kristna i Galatien behövde inte sådana ”elementära idéer” eftersom deras tro på Jesus Kristus gjorde att de hade ett mycket bättre sätt att tillbe Gud på. De kristna skulle inte vara som barn som var slavar under elementära idéer genom att välja att följa Moses lag, som Paulus liknade vid en övervakare. (Gal 3:23–26) I stället skulle de vara som vuxna söner i sitt förhållande till sin Far, Jehova. De skulle inte vända tillbaka till lagen eller till det som var ”tomt och torftigt”, till de ”elementära idéer” som förespråkades av dem som inte följde Kristus. (Gal 4:9)

ni känner Gud: Många av de kristna i Galatien hade lärt känna Gud tack vare att Paulus hade predikat för dem. Det verb som återgetts med ”känner” på två ställen i den här versen kan visa att personen i fråga har ett gott förhållande till den han känner. (1Kor 8:3; 2Ti 2:19) Att känna Gud innebär alltså mer än att bara ha grundläggande kunskap om honom; det innebär att man har ett personligt förhållande till honom. (Se studienot till Joh 17:3.)

eller rättare sagt, nu när Gud känner er: Med de här orden visar Paulus att man måste vara känd, eller godkänd, av Gud för att själv kunna säga att man ”känner Gud”. Ett lexikon säger att det grekiska ordet för ”känna” innebär att ”ha ett personligt förhållande där man erkänner den andres identitet och värde”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) För att man ska få ett sådant erkännande av Gud måste man uppföra sig på ett sätt som stämmer överens med hans personlighet, normer och handlingssätt.

torftigt: En del kristna i Galatien återvände till ”världens elementära idéer”, som de hade levt efter tidigare. Det kan ha innefattat mänskliga filosofier eller tanken att de kristna skulle följa Moses lag, eller åtminstone delar av den. (Kol 2:8, 16–18, 20; se studienot till Gal 4:3.) Paulus beskriver ”världens elementära idéer” som något ”torftigt” och använder då ett grekiskt ord som ordagrant betyder ”fattigt”. I bildlig bemärkelse kan det här ordet betyda ”eländigt”, ”värdelöst”. Sådana idéer var verkligen torftiga i jämförelse med de andliga rikedomar som man kunde få genom Jesus.

dagar och månader och tider och år: Här syftar Paulus på särskilda högtider som Guds folk hade behövt hålla enligt Moses lag. Några exempel är sabbatsdagen och sabbatsåret (2Mo 20:8–10; 3Mo 25:4, 8, 11), nymånehögtiden (4Mo 10:10; 2Kr 2:4), försoningsdagen (3Mo 16:29–31), påsken (2Mo 12:24–27), det osyrade brödets högtid (3Mo 23:6), veckohögtiden (2Mo 34:22) och lövhyddohögtiden (3Mo 23:34). Alla de här högtiderna firades vid bestämda tider. En del kristna i Galatien hade tidigare stått under Moses lag och troget hållit den under många år. Men när de fick lära sig om Kristus lösenoffer gladde de sig över välsignelserna med det och att de blev befriade från slaveriet under lagen. (Apg 13:38, 39) Paulus var med rätta bekymrad för dem som återigen blev slavar under lagen och som var noggranna med att fira dessa speciella högtider. (Gal 4:11) Och när det gällde kristna icke-judar så skulle de visa brist på tro på Jesus lösenoffer om de återvände till någon av sina tidigare hedniska högtider.

på grund av min sjukdom: Paulus kan ha haft en ögonsjukdom. (Gal 4:15; 6:11; jämför Apg 23:1–5.) Oavsett vilken sjukdom han talar om här så gav den honom på något sätt möjlighet att förkunna de goda nyheterna i Galatien för första gången. Det kan ha varit omkring år 47–48 v.t., under hans första missionsresa. Det var då han och Barnabas kom till Galatien och besökte städerna Antiokia i Pisidien, Ikonion, Lystra och Derbe. (Apg 13:14, 51; 14:6, 21) Senare, omkring år 49, besökte han återigen dessa städer i Galatien, innan han skrev det här brevet till dem. (Apg 15:40–16:1)

ni skulle ha rivit ut era ögon och gett dem åt mig: Paulus använder här ett vanligt bildspråk för att betona hur mycket galaterna älskade honom. De skulle ha varit villiga att offra vad som helst för hans skull, till och med något så värdefullt som synen. Det här var ett särskilt passande uttryckssätt om han hade en kronisk ögonsjukdom, som kan ha varit den sjukdom han just hade nämnt. (Gal 4:13, 14; se också Apg 23:2–5; 2Kor 12:7–9; Gal 6:11.)

Mina älskade barn: Ordagrant ”Mina små barn”. I den här versen liknar Paulus sig själv vid en mamma och de kristna i Galatien vid sina barn. Han säger: för er har jag återigen födslosmärtor. Han syftar uppenbarligen på den stora kärlek han hade till dem och hur starkt han önskade att de skulle utvecklas till mogna kristna. I en del gamla handskrifter används det grekiska ordet för ”barn” (tẹknon) här. Men andra, väl ansedda, handskrifter använder ordets diminutivform (teknịon, ”små barn”). I de kristna grekiska skrifterna används ofta diminutiv för att framhäva tillgivenhet eller förtrolighet. Därför återges teknịon med ”älskade barn” här. (Se Ordförklaringar under ”Diminutiv”.)

Det är till denna frihet som Kristus har gjort oss fria: Paulus använder de grekiska orden för ”frihet” och ”fri” flera gånger i det här brevet. På så sätt riktar han uppmärksamheten på ”den frihet vi har som lärjungar till Kristus Jesus”. (Gal 2:4) Han ställer den här friheten i kontrast till det slaveri han beskriver i kapitel 4. Inledningen av versen kan också översättas ”Med hennes frihet har Kristus gjort oss fria”. Det lyfter fram att man bara kan få den här friheten om man är barn till ”Jerusalem där ovan”, den fria kvinnan. (Gal 4:26)

den fria kvinnan: Det här uttrycket används om Abrahams hustru Sara och ”Jerusalem där ovan”. (Gal 4:26) Paulus jämför dåtidens Jerusalem, som var i slaveri, med tjänstekvinnan Hagar. (Gal 4:25) Nationen Israel, med Jerusalem som huvudstad, kunde inte kallas för en fri kvinna på grund av Moses lag. Lagen visade nämligen att israeliterna var underställda synden och därför var slavar. I kontrast till det har Guds symboliska hustru, ”Jerusalem där ovan”, alltid varit som Sara, en fri kvinna. De som är ”barn ... till den fria kvinnan” har blivit befriade från syndens och lagens bojor tack vare Guds son. (Gal 4:31; 5:1 och studienot; Joh 8:34–36)

fysiskt sett: Ordagrant ”efter köttet”. Det grekiska ordet för ”kött” (sarx) syftar här på mänskligt släktskap, fysisk (jordisk) härstamning, dvs. Jesus härstamning som människa. Maria var av Judas stam och avkomling till David, så man kan säga att hennes son Jesus fysiskt sett var en avkomling till David. Jesus var ”Davids rot och ättling” genom sin mor, och därför hade han biologisk arvsrätt till sin ”förfader Davids tron”. (Upp 22:16; Lu 1:32) Genom sin adoptivfar, Josef, som också var en avkomling till David, hade Jesus juridisk arvsrätt till Davids tron. (Mt 1:1–16; Apg 13:22, 23; 2Ti 2:8; Upp 5:5)

vanligt sätt: Ordagrant ”köttets sätt”. (Se studienot till Rom 1:3.)

Här finns en djup symbolik: Eller ”Detta kan betraktas som en allegori”. Paulus använder här en allegori, dvs. en berättelse där personer, föremål och händelser är symboler för något annat. Han utgår från skildringen i 1 Moseboken 16 till 21 och ställer ”den fria kvinnan”, Sara, i kontrast till ”tjänstekvinnan”, Hagar. (Gal 4:22–5:1; se ”Två kvinnor och en djup symbolik” i Mediagalleriet.)

Dessa kvinnor betyder två förbund: Paulus avser tydligtvis det mosaiska lagförbundet och det abrahamitiska förbundet. Hagar och Sara var inte dessa förbund. Men i det profetiska dramat motsvarar dessa kvinnor olika aspekter av Guds förhållande till sitt folk – det bildliga slaveri som lagförbundet ledde till och den sanna frihet som det abrahamitiska förbundet leder till.

fysiskt sett: Ordagrant ”efter köttet”. Det grekiska ordet för ”kött” (sarx) syftar här på mänskligt släktskap, fysisk (jordisk) härstamning, dvs. Jesus härstamning som människa. Maria var av Judas stam och avkomling till David, så man kan säga att hennes son Jesus fysiskt sett var en avkomling till David. Jesus var ”Davids rot och ättling” genom sin mor, och därför hade han biologisk arvsrätt till sin ”förfader Davids tron”. (Upp 22:16; Lu 1:32) Genom sin adoptivfar, Josef, som också var en avkomling till David, hade Jesus juridisk arvsrätt till Davids tron. (Mt 1:1–16; Apg 13:22, 23; 2Ti 2:8; Upp 5:5)

började ... förfölja: Paulus syftar här på det som kommer fram i 1Mo 21:9, där det står att Ismael ”hånade Isak”. Ismael var den som kom till på vanligt sätt. Isak omtalas som den som kom till med hjälp av ande eftersom Jehova använde sin heliga ande för att återuppliva Abrahams och Saras fortplantningsförmågor och uppfylla sitt löfte. (1Mo 12:3; 13:14–16; 17:7–9, 19; Gal 4:28) När Paulus berättar att Ismael förföljde Isak drar han en parallell till sin egen tid genom att säga så är det även nu. (Gal 4:24) Han förklarar att Jesus smorda efterföljare, ”löftets barn”, blev förföljda av judar, som såg sig själva som Abrahams rättmätiga arvingar. (Gal 4:28)

vanligt sätt: Ordagrant ”köttets sätt”. (Se studienot till Rom 1:3.)