Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Nya världens översättning av Bibeln (Studiebibeln)

A3

Hur Bibeln har bevarats till vår tid

Bibelns författare och upphovsman har också sett till att den har blivit bevarad. Det var han som lät följande ord skrivas ner:

”Guds ord består för evigt.”(Jesaja 40:8)

Detta uttalande är sant, även om inte de ursprungliga exemplaren av de hebreiska och arameiska skrifterna a eller de grekiska skrifterna finns kvar i vår tid. Men hur kan vi vara säkra på att den bibeltext vi har i dag verkligen stämmer med den ursprungliga texten?

AVSKRIVARE BEVARAR GUDS ORD

När det gäller de hebreiska skrifterna ligger förklaringen i en tradition som Jehova Gud införde, nämligen att texten skulle skrivas av. b Han befallde till exempel kungarna i Israel att göra en egen avskrift av lagen. (5 Moseboken 17:18) Dessutom gav han leviterna ansvaret att bevara lagen och undervisa folket i den. (5 Moseboken 31:26; Nehemja 8:7) När judarna hade kommit tillbaka från landsflykten i Babylon framträdde en grupp avskrivare, eller skriftlärda (soferim). (Esra 7:6, fotnoterna) Genom åren gjorde dessa skriftlärda åtskilliga avskrifter av de hebreiska skrifternas 39 böcker.

De skriftlärda var mycket noggranna när de under århundradenas gång gjorde de här avskrifterna. Under medeltiden fördes traditionen vidare av en grupp judiska skriftlärda som kallades masoreter. Den äldsta kompletta masoretiska handskriften är Leningradkodexen (Codex Leningradensis), som dateras till 1008/1009 v.t. Men i mitten av 1900-talet hittades Dödahavsrullarna, som bland annat innehöll omkring 220 handskrifter och fragment av bibeltexter. De var mer än tusen år äldre än Leningradkodexen. När man jämför Dödahavsrullarna med Leningradkodexen kommer man fram till en viktig slutsats: Även om Dödahavsrullarna innehåller vissa skillnader i ordalydelsen är det inget som påverkar själva budskapet.

Hur är det då med de 27 böckerna i de grekiska skrifterna? De skrevs av några av Jesus Kristus apostlar och andra tidiga lärjungar. De första kristna följde de judiska skriftlärdas exempel och gjorde avskrifter av dessa böcker. (Kolosserna 4:16) Trots att den romerske kejsaren Diocletianus och andra försökte utplåna de kristnas skrifter har tusentals gamla fragment och handskrifter bevarats fram till vår tid.

Kristna skrifter översattes också till andra språk. Några språk som Bibeln tidigt översattes till är armeniska, etiopiska, georgiska, koptiska, latin och syriska.

TEXTUNDERLAG FÖR DENNA REVISION

Ordalydelsen i de gamla bibelhandskrifterna kan ibland skilja sig åt. Så hur kan man veta vad som stod i originaltexten?

Tänk dig att en lärare ber 100 elever att skriva av ett visst kapitel i en bok. Även om det ursprungliga kapitlet skulle försvinna kan man få reda på vad som stod där genom att jämföra de 100 avskrifterna. Eleverna kanske gör en del misstag, men det är inte särskilt troligt att alla elever gör exakt samma misstag. På liknande sätt har experter kunnat jämföra de tusentals fragment och avskrifter som finns av bibelböckerna och upptäcka skrivfel och fastställa den ursprungliga ordalydelsen.

“Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har överförts med sådan exakthet.”

Kan vi vara säkra på att tankarna som fanns i den ursprungliga texten har förmedlats till oss på ett korrekt sätt? Så här sa bibelkommentatorn William H. Green om de hebreiska skrifterna: ”Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har överförts med sådan exakthet.” Och när det gäller de grekiska skrifterna, eller Nya testamentet, skrev F. F. Bruce, professor i exegetik: ”Bevisen för Nya testamentets skrifter är betydligt starkare än för många arbeten av klassiska författare, vilkas autenticitet ingen drömt om att förneka.” Han skrev också: ”Om Nya testamentet skulle ha varit en samling profana skrifter, skulle dess autenticitet allmänt anses som höjd över varje tvivel.” (De nytestamentliga texterna – Är de tillförlitliga?)

Kapitel 40 i Jesajas bok i Dödahavsrullarna (daterad till 125–100 f.v.t.).

När texten jämfördes med omkring tusen år yngre hebreiska handskrifter hittade man bara smärre skillnader, och då framför allt i stavning.

Kapitel 40 i Jesajas bok i Aleppokodexen, en betydelsefull masoretisk handskrift från omkring 930 v.t.

Den hebreiska texten: Den första utgåvan av Nya världens översättning av de hebreiska skrifterna (som gavs ut på engelska i fem band mellan åren 1953 och 1960) grundades på Biblia Hebraica av Rudolf Kittel. Sedan dess har uppdaterade utgåvor av den hebreiska texten publicerats, nämligen Biblia Hebraica Stuttgartensia och Biblia Hebraica Quinta, och de innehåller resultatet av senare forskning på Dödahavsrullarna och andra gamla handskrifter. De här utgåvorna återger Leningradkodexen i huvudtexten och kompletterar med fotnoter som innehåller alternativa lydelser från andra källor, däribland den samaritanska Pentateuken, Dödahavsrullarna, den grekiska Septuaginta, de arameiska targumerna, den latinska Vulgata och den syriska Peshitta. Vid den senaste revisionen av Nya världens översättning har man tagit hänsyn till både Biblia Hebraica Stuttgartensia och Biblia Hebraica Quinta.

Den grekiska texten: I slutet av 1800-talet jämförde textforskarna B. F. Westcott och F. J. A. Hort olika handskrifter och fragment och utarbetade en grekisk textutgåva som skulle återspegla den ursprungliga texten så troget som möjligt. De som utarbetade Nya världens översättning (New World Bible Translation Committee) i mitten av 1900-talet använde denna textutgåva som grund för sin översättning. De använde också andra gamla papyrushandskrifter, som man tror är från 100- och 200-talet v.t. Sedan dess har fler papyrushandskrifter blivit tillgängliga. Dessutom finns det textutgåvor som återspeglar senare års forskning, till exempel de som publicerats av Nestle-Aland och av United Bible Societies. En del av dessa forskningsresultat har påverkat den här revisionen.

När man granskar dessa textutgåvor blir det uppenbart att en del verser i äldre översättningar av de grekiska skrifterna, till exempel i King James Version, i själva verket är tillägg som gjorts av senare avskrivare. De var aldrig en del av de inspirerade skrifterna. Den versindelning vi har i dag fastställdes redan på 1500-talet, och därför uppstår det nu luckor i versnumreringen när man utelämnar dessa tillagda verser. Verserna det handlar om är Matteus 17:21; 18:11; 23:14; Markus 7:16; 9:44, 46; 11:26; 15:28; Lukas 17:36; 23:17; Johannes 5:4 och Romarna 16:24. I den här revisionen markeras de utelämnade verserna med en studienot.

Det är uppenbart att den långa avslutningen i Markus 16 (vers 9–20), den korta avslutningen i Markus 16 och orden i Johannes 7:53–8:11 inte fanns med i originaltexten. Därför har dessa avsnitt utelämnats i den här revisionen. c

På andra ställen har texten justerats så att den stämmer med vad forskare i allmänhet anser stod i den ursprungliga texten. Ett exempel är Matteus 7:13, som enligt vissa handskrifter lyder: ”Gå in genom den trånga porten. Den stora porten och den breda vägen leder nämligen till död.” I tidigare utgåvor av Nya världens översättning finns det andra omnämnandet av ”porten” inte med i texten. Men efter närmare granskning av handskrifterna har man dragit slutsatsen att ”porten” fanns med i den ursprungliga texten. Därför finns uttrycket med i den här revisionen, och det har gjorts ett antal liknande justeringar. Men det rör sig om mindre justeringar, och ingen av dem förändrar Bibelns grundläggande budskap.

En papyrushandskrift av 2 Korinthierna 4:13–5:4 från omkring 200 v.t.

a Kallas i fortsättningen för de hebreiska skrifterna.

b En anledning till att man behövde göra avskrifter var att originalen skrevs på material som inte kunde stå emot tidens tand.

c Ytterligare information om varför de här verserna betraktas som oäkta finns i fotnoterna i studieutgåvan av Nya världens översättning av Den heliga skrift, utgiven 2003.