Ett svårnavigerat sund

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

NÄR brittiska forskare upptäckte Bass sund 1798 blev de som var verksamma inom sjöfarten mycket glada. Det här sundet, som skiljer ön Tasmanien från Australiens fastland, kortade ner färdvägen från England till Sydney med över hundra mil.

Men Bass sund har visat sig vara ett av de mest svårnavigerade farvattnen i världen. Hårda västvindar, starka strömmar och ett djup på omkring 50–70 meter skapar enorma vågor och gör sundet svårforcerat. Dessutom finns det farliga, vassa rev vid King Island, en ö som ligger mitt i sundet vid det västra inloppet.

Nu för tiden är det inga problem att navigera genom Bass sund. Men det var det på den tid då man hade segelfartyg och enkla navigationshjälpmedel. Att segla in i det västra inloppet till sundet var en nervpåfrestande upplevelse och har träffande beskrivits som att ta sig igenom ett nålsöga.

Storcirkelrutten

I början av 1800-talet tog det nästan fem månader att segla de omkring 2 000 milen från England till östra Australien, och det var verkligen ingen behaglig resa! Förhållandena var bedrövliga för de hundratals passagerarna – huvudsakligen emigranter och straffångar – som ofta fick trängas under däck. Många led av sjösjuka, näringsbrist och olika sjukdomar, och det kryllade av ohyra. Det var också många som dog under resan. * Men hoppet om ett bättre liv gav många passagerare styrkan att hålla ut.

År 1852 blev resorna lättare när kapten James (Bully) Forbes fann en kortare rutt. I stället för att segla längs den 39:e breddgraden, som verkade vara den kortaste rutten över södra Indiska oceanen till Australien, följde Forbes storcirkelrutten från England till sydöstra Australien, och det förde honom längre söderut, mot Antarktis. * Trots isberg och jättevågor kunde Forbes skepp, Marco Polo, med 701 emigranter ombord, lägga till i Melbourne i staten Victoria efter bara 68 dagar. Restiden hade då nästan halverats. Det här var mycket lägligt, för guldruschen i Victoria var i full gång. Nyheten om den snabba resan gjorde att tusentals blivande guldgrävare slogs om att få komma med till Australien.

Den första hamn skeppen lade till i sedan de lämnat England var Cape Otway,  nästan 1 600 mil bort. Navigatörer använde en sextant och en uppsättning tabeller för att beräkna latituden och en skeppskronometer, justerad efter Greenwichtid, för att bestämma longituden. Lokal tid fastställdes utifrån solens position. Varje timmes skillnad mellan lokal tid och Greenwichtid motsvarade 15 longitudgrader. De två värdena – latitud och longitud – gjorde det möjligt för en skicklig navigatör att någorlunda exakt bestämma sin position.

Men det kunde gå galet. Moln kunde skymma solen i flera dagar. Och de första kronometrarna var inte alltid exakta. En sekund hit eller dit varje dag i tre månader kunde föra ett fartyg nästan fem mil ur kurs. I regn, dimma eller mörker kunde skepp som kommit ur kurs missa inloppet till Bass sund och slå emot klipporna vid King Island eller Victoria. Många resenärer kände det utan tvivel som den kapten som när han fick se Cape Otway på betryggande avstånd utropade: ”Tack gode Gud! Vi har inte gjort något misstag.” De flesta lyckades ta sig igenom det här nålsögat utan missöden, och det visar hur skickliga 1800-talets sjömän var. En del fartyg var dock inte lika lyckosamma.

En skeppskyrkogård

Före gryningen den 1 juni 1878 seglade klipperskeppet Loch Ard genom tjock dimma mot Victorias kust. Dimman hade legat kvar sedan dagen innan, så kaptenen hade inte kunnat bestämma skeppets exakta position. Därför var skeppet mycket närmare Australiens fastland än han trodde. Plötsligt lättade dimman, och lodräta, 90 meter höga klippor syntes bara ett par kilometer bort. Manskapet arbetade febrilt för att vända skeppet, men vinden och tidvattnet gjorde det omöjligt. Efter mindre än en timme slog Loch Ard emot ett rev med ett stort brak, och en kvart senare hade det sjunkit.

Av de 54 som fanns ombord var det bara två som överlevde – skeppsgossen Tom Pearce och passageraren Eva Carmichael. Båda var under 20 år. Tom låg i flera timmar i det iskalla vattnet och klamrade sig fast vid en upp och nervänd livbåt. Till slut spolade tidvattnet in honom i en smal klyfta mellan klipporna. Han såg en smal strandremsa med vrakspillror och simmade dit. Eva kunde inte simma, så hon klamrade sig fast vid vrakgods i omkring fyra timmar innan hon spolades in i samma klyfta. Hon såg Tom på stranden och ropade på hjälp. Tom kastade sig i vattnet, och efter att ha kämpat i vågorna i en timme lyckades han rädda den nu halvt medvetslösa Eva i land. Hon berättar: ”Han förde mig till en skrämmande grotta drygt 50 meter från stranden. Han fann en låda med sprit, öppnade en flaska och fick i mig några klunkar, och det gjorde att jag kvicknade till. Han samlade ihop långt gräs och buskar som jag kunde ligga på. Jag blev snart medvetslös igen och måste sedan ha varit det i flera timmar.” Under tiden klättrade Tom uppför de branta klipporna för att söka efter hjälp. Knappt ett dygn efter det att Loch Ard sjönk kunde Tom och Eva föras till en gård i närheten. Eva hade förlorat sina båda föräldrar och sina fem syskon i djupet.

I dag navigerar tusentals fartyg, stora och små, tryggt och säkert genom Bass sund varje år. På sin färd kan de passera mer än hundra platser där man vet att skepp har gått på grund. En del av de här platserna, till  exempel Loch Ard Gorge i nationalparken Port Campbell i Victoria, brukar besökas av turister. Här påminns de om de modiga människor på 1800-talet som efter att ha rest halvvägs runt jorden oförskräckt tog sig igenom den sista etappen – nålsögat – i sitt sökande efter ett bättre liv.

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 17]

VAD HÄNDE MED TOM OCH EVA?

Tom Pearce och Eva Carmichael, de enda överlevande efter Loch Ards skeppsbrott, blev omedelbart berömdheter i Australien. ”Tidningar skapade sensation kring skeppsbrottet, hyllade Pearce som en hjälte, Eva Carmichael som en skönhet och verkade ta för givet att de två skulle gifta sig”, sägs det i boken Cape Otway—Coast of Secrets. Tom friade, men Eva tackade nej och återvände tre månader senare till Irland. Där gifte hon sig och fick barn. Hon dog 1934 vid 73 års ålder. Tom gick till sjöss igen och råkade snart ut för skeppsbrott en andra gång. Även den här gången överlevde han. Efter att ha arbetat många år som kapten på ångfartyg dog han 1909 vid 50 års ålder.

[Bildkälla]

Båda bilderna: Flagstaff Hill Maritime Village, Warrnambool

[Diagram/Bild på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Forbes seglade Marco Polo (ovan) från England till Australien längs den mycket snabbare storcirkelrutten

[Diagram]

GAMLA RUTTEN

39:e breddgraden

STORCIRKELRUTTEN

Södra polcirkeln

[Karta]

ATLANTEN

INDISKA OCEANEN

ANTARKTIS

[Bildkälla]

Från tidningen The Illustrated London News för 19 februari 1853

[Diagram/Karta på sidorna 16, 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Att segla in i västra inloppet till Bass sund har beskrivits som att ta sig igenom ett nålsöga

[Karta]

AUSTRALIEN

VICTORIA

MELBOURNE

Nationalparken Port Campbell

Cape Otway

Bass sund

King Island

TASMANIEN

[Bild på sidan 16]

Efter att ha slagit emot ett rev sjönk Loch Ard inom en kvart

[Bildkälla]

La Trobe Picture Collection, State Library of Victoria

[Bild på sidan 17]

I nationalparken Port Campbell kan man se (1) var Loch Ard gick på grund och (2) var Tom Pearces grotta ligger

[Bildkälla]

Photography Scancolor Australia